fredag 7 november 2008
tisdag 27 maj 2008
måndag 26 maj 2008
DET TAR INTE SLUT FÖR ATT ETT PROJEKT ÄR ÖVER
Idag fick jag hem boken "Mellan konst och vetande" där finns en hel del intressant att relatera till den uppsats som nu ligger på examinatorernas bord...
...och nu när jag skulle börja förbereda mig inför en annan uppgift så fann jag den här beskrivningen av William Kentridges verk Black Box/Chambre Noire på moderna muséets hemsida:
"Miniatyrteatern som form härstammar således från den modell Kentridge arbetade med inför uppsättningen av Trollflöjten och stora delar av Philip Millers soundtrack referar till musiken från operan. Projektionen över våra huvuden och det ljus som skapar de rörliga bilderna påminner vidare om Platons beskrivning av ljus som flödar in i grottan. Men där både Mozarts och Platons positiva anda kring upplysningen som projekt präglar deras arbeten kan man säga att Kentridges verk undersöker och reflekterar kring dess baksida, skuggorna som kunskapens ljus har kastat över världen. Finns ens den sanning Platon skrev om? Vad har historien lärt oss? Trots att Black Box/Chambre Noire utgår från kärnfrågor ur den koloniala historien belyser verket nödvändiga frågeställningar i världen just nu."
Och självklart är det så... att allt vävs samman och inget någonsin riktigt avslutas. Allt är liksom bara små stopp på resan.... det är skönt.
...och nu när jag skulle börja förbereda mig inför en annan uppgift så fann jag den här beskrivningen av William Kentridges verk Black Box/Chambre Noire på moderna muséets hemsida:
"Miniatyrteatern som form härstammar således från den modell Kentridge arbetade med inför uppsättningen av Trollflöjten och stora delar av Philip Millers soundtrack referar till musiken från operan. Projektionen över våra huvuden och det ljus som skapar de rörliga bilderna påminner vidare om Platons beskrivning av ljus som flödar in i grottan. Men där både Mozarts och Platons positiva anda kring upplysningen som projekt präglar deras arbeten kan man säga att Kentridges verk undersöker och reflekterar kring dess baksida, skuggorna som kunskapens ljus har kastat över världen. Finns ens den sanning Platon skrev om? Vad har historien lärt oss? Trots att Black Box/Chambre Noire utgår från kärnfrågor ur den koloniala historien belyser verket nödvändiga frågeställningar i världen just nu."
Och självklart är det så... att allt vävs samman och inget någonsin riktigt avslutas. Allt är liksom bara små stopp på resan.... det är skönt.
söndag 25 maj 2008
NU ÄR JAG UTE OCH CYKLAR PÅ RIKTIG
uppsatsen färdig
mors dag
och värsta grymma cykeln i present
livet leker
onsdag 21 maj 2008
tisdag 20 maj 2008
DET ÄR SÅ OTROLIGT SVÅRT...
att skriva...
att få ihop allt.
Eftersom det undersökande arbetet har kommit att handla om mig själv och min relation till konsten och pedagogiken så blir ju hela rapporten en massa eget tyckande. Mitt eget perspektiv i jämförelse med helheten. Det är ju just så en vetenskaplig undersökning inte får genomföras. Men eftersom undersökningen är konstnärlig... då borde det vara okay. Eller?
Jag är rädd att jag är ute och cyklar...
att det skiter sig alltihop. Det är så mycket mer jag skulle vilja läsa och pröva innan jag känner mig färdig att skriva. Men...
...det är inte många dagar kvar nu.
Imorgon måste jag få iväg ett utkast till Tarja.
att få ihop allt.
Eftersom det undersökande arbetet har kommit att handla om mig själv och min relation till konsten och pedagogiken så blir ju hela rapporten en massa eget tyckande. Mitt eget perspektiv i jämförelse med helheten. Det är ju just så en vetenskaplig undersökning inte får genomföras. Men eftersom undersökningen är konstnärlig... då borde det vara okay. Eller?
Jag är rädd att jag är ute och cyklar...
att det skiter sig alltihop. Det är så mycket mer jag skulle vilja läsa och pröva innan jag känner mig färdig att skriva. Men...
...det är inte många dagar kvar nu.
Imorgon måste jag få iväg ett utkast till Tarja.
KAMERAN ÄR RIGGAD
Igår kväll gjorde jag klart för att dokumentera min gestaltning.
T är på dagis idag.
L, M och jag verkar ha klarat oss... peppar, peppar :)
N är fortfarande sjuk och idag var det min tur att vara hemma.
Som tur är så sover han mest så jag hinner skriva lite.
Hoppas kunna jobba vidare med gestaltandet ikväll när M kommit hem.
måndag 19 maj 2008
söndag 18 maj 2008
fredag 16 maj 2008
SÅGNINGEN SÅGAD
Jag har äntligen börjat skriva på uppsatsen. Vid analys av processen får jag en ny idé om hur jag skall gestalta mitt arbete.
Sågen som metafor är sågad och istället jobbar jag nu med konturer.
Mitt arbete kanske i själv verket har varit ett försök att hitta mig själv och en kontext där jag passar in.
Ett försök att hitta min egen kontur.
Sågen som metafor är sågad och istället jobbar jag nu med konturer.
Mitt arbete kanske i själv verket har varit ett försök att hitta mig själv och en kontext där jag passar in.
Ett försök att hitta min egen kontur.
onsdag 14 maj 2008
tisdag 13 maj 2008
SAKER KNYTS IHOP OCH FALLER PÅ PLATS
Rasoul berättade om Platons roll i hur vi ser på konsten idag. Platon =konstens fiende nummer ett.
Platons idéer om den absoluta sanningen:
De absoluta ideerna=sanningen (det manliga förnuftet)
Vår värld=en skugga av den absoluta idévärlden
Konsten=en skugga/avbild av vår värld=längst ner i hierarkin
Ett nytt ord:
Aletheia=sanning relaterad till konst=insikt
Handledning med Tarja. Hon tycker alltid att läget är under kontroll,,, oroväckande men samtidigt väldigt lugnande på något vis. Tipsade om Mikael Alexandersson.
I läsningen och skrivandet flyter allt på bra, jag har ju trots allt en process att knyta an till även om den inte alstrat något materiellt ännu. Det är lite svårt bara att veta vart tonvikten på texten skall ligga när jag inte riktigt har kontroll på mitt gestaltningsarbete (känns som om jag har skrivit den här meningen i minst två tidigare processbloggar :)).
Hansledning med Mattias och Katti.
Gör något av det där som påverkat hela den här terminen, din ansökan till Valand, ta vara på frustrationen.
Tanken har slagit mig, men fegheten har fått mig att avstå. Vill inte visa min sårbarhet. Har kämpat för detta sååå länge,,, hur naivt det än kan låta så känns det som hela min tillvara står och faller med hur det går. Jag är ju så nääära nu. Som när man bygger ett korthus och skall bara, bara få dit toppen,,, man håller andan,,, inte andas, inte andas för då rasar hela skiten.
Samtidigt som jag på kryssen i almanackan och sidorna som avverkas i böckerna ser att tiden faktiskt rör sig frammåt så står den på något vis stilla. Allt står stilla i väntan på brevet. Brevet med dommen.
Jag ältar intervjun i huvudet gång på gång. Tänker att dom tycker att jag inte platsar. Jag vill platsa, jag vill passa in.
Jag är förbannad på hur mycket av ens liv som styrs av andra än mig själv,,, samtidigt som jag vet att mitt liv inte varit någonting utan alla andra.
Hela ansökningsförfarandet är så otroligt långdraget, måste det ta sån tid.
När det gäller gestaltningsarbetet är jag
spänd
okoncentrerad
självkritisk
...jag vill så gärna komma vidare, att det skall bli bättre för varje projekt, examensarbetet skulle bli pricken över iet. Svårt ibland att få till en prick.
Tillåt dig att genomföra även dåliga idéer säger Katti, slappna av!
Jag har haft så många idéer men inte tyckt att någonting duger... de som redan är förkastade känner jag inte för att ta upp... de idéer som växt fram den senaste veckan handlar om sågning.
"Att såga" som metafor för att vara kritisk,,, vi skall lära våra elever ett vetenskapligt förhållningssätt, få dem att tänka kritiskt,,, men när övergår det konstruktivt kritiska tänkandet till destruktivt kritiskt tänkande?
"Såga" också metafor för min egen självkritik, för prestationsångest.
"Sågning" som metafor för min största rädsla, att bli bortvald, att inte duga.
"Sågen" det vetenskapliga vekrktyget, att såga bort bit för bit tills endast kärnan återstår.
Frågan är nu bara om det är en motorsåg eller en fogsvans. Det hade ju varit coolt om det var en motorsåg, härligt brötigt och snabbavverkande... men det måste nog erkännas att det i just detta fall rör sig om en dåligt slipad fogsvans... långsamt och svettigt.
Platons idéer om den absoluta sanningen:
De absoluta ideerna=sanningen (det manliga förnuftet)
Vår värld=en skugga av den absoluta idévärlden
Konsten=en skugga/avbild av vår värld=längst ner i hierarkin
Ett nytt ord:
Aletheia=sanning relaterad till konst=insikt
Handledning med Tarja. Hon tycker alltid att läget är under kontroll,,, oroväckande men samtidigt väldigt lugnande på något vis. Tipsade om Mikael Alexandersson.
I läsningen och skrivandet flyter allt på bra, jag har ju trots allt en process att knyta an till även om den inte alstrat något materiellt ännu. Det är lite svårt bara att veta vart tonvikten på texten skall ligga när jag inte riktigt har kontroll på mitt gestaltningsarbete (känns som om jag har skrivit den här meningen i minst två tidigare processbloggar :)).
Hansledning med Mattias och Katti.
Gör något av det där som påverkat hela den här terminen, din ansökan till Valand, ta vara på frustrationen.
Tanken har slagit mig, men fegheten har fått mig att avstå. Vill inte visa min sårbarhet. Har kämpat för detta sååå länge,,, hur naivt det än kan låta så känns det som hela min tillvara står och faller med hur det går. Jag är ju så nääära nu. Som när man bygger ett korthus och skall bara, bara få dit toppen,,, man håller andan,,, inte andas, inte andas för då rasar hela skiten.
Samtidigt som jag på kryssen i almanackan och sidorna som avverkas i böckerna ser att tiden faktiskt rör sig frammåt så står den på något vis stilla. Allt står stilla i väntan på brevet. Brevet med dommen.
Jag ältar intervjun i huvudet gång på gång. Tänker att dom tycker att jag inte platsar. Jag vill platsa, jag vill passa in.
Jag är förbannad på hur mycket av ens liv som styrs av andra än mig själv,,, samtidigt som jag vet att mitt liv inte varit någonting utan alla andra.
Hela ansökningsförfarandet är så otroligt långdraget, måste det ta sån tid.
När det gäller gestaltningsarbetet är jag
spänd
okoncentrerad
självkritisk
...jag vill så gärna komma vidare, att det skall bli bättre för varje projekt, examensarbetet skulle bli pricken över iet. Svårt ibland att få till en prick.
Tillåt dig att genomföra även dåliga idéer säger Katti, slappna av!
Jag har haft så många idéer men inte tyckt att någonting duger... de som redan är förkastade känner jag inte för att ta upp... de idéer som växt fram den senaste veckan handlar om sågning.
"Att såga" som metafor för att vara kritisk,,, vi skall lära våra elever ett vetenskapligt förhållningssätt, få dem att tänka kritiskt,,, men när övergår det konstruktivt kritiska tänkandet till destruktivt kritiskt tänkande?
"Såga" också metafor för min egen självkritik, för prestationsångest.
"Sågning" som metafor för min största rädsla, att bli bortvald, att inte duga.
"Sågen" det vetenskapliga vekrktyget, att såga bort bit för bit tills endast kärnan återstår.
Frågan är nu bara om det är en motorsåg eller en fogsvans. Det hade ju varit coolt om det var en motorsåg, härligt brötigt och snabbavverkande... men det måste nog erkännas att det i just detta fall rör sig om en dåligt slipad fogsvans... långsamt och svettigt.
måndag 12 maj 2008
...
pendlar mellan förvirring och kontroll
är nära men långt ifrån framme
tvivlar
sju arbetsdagar kvar
har tusen sågade idéer
ingen gestaltning
ingen text
Väntar på ett brev
Svävar i ett ovisst mellanrum
ovisshet
mellanrum
förlorat fotfäste
torsdag 8 maj 2008
FÄRDIGRESEARCHAT FÖR EN STUND
Jag får nu anta att jag har ”researchat” klart för en stund. Jag märket att det här projektet följer ungefär samma mönster som mina tidigare här på HDK, inte i innehåll utan i form.
I början har jag bara en aning om vilket område jag rör mig i.
Sedan har jag en ganska lång förvirrad sökarfas då jag gör en massa associationer och utsvävningar som inte riktigt har med ämnet att göra men som ändå är en mycket viktigt del i arbetet att ringa in det egentliga intresseområdet.
När detta, många gånger långsökta och till synes förvirrade, arbete börjar utkristallisera en tanke som känns relevant och sammanhållen,,, då är det dags att ”sätta ner foten” (som Katti brukar uttrycka det (och referera till Christian Wiedeberg)).
Det är just där jag befinner mig nu.
I detta läge är det intressant att gå tillbaka i sin dokumentation och se på arbetet mer utifrån. Varje gång visar det sig att jag faktiskt haft en ganska tydlig linje (ofta löpandes parallellt med flera andra spår) redan från början men som har varit omöjlig att se undertiden.
Jag tror inte heller att det alltid är önskvärt att se detta spår i ett för tidigt skede eftersom jag då tenderar att låsa in mig i ett alldeles för snävt tankemönster.
_________________
Tänker på det här med gestaltningen och rapporten hur det på samma gång som det är ett arbete faktiskt kan fokusera på två olika saker. Eller kan det det?
Jag ser det som mitt gestaltningsarbete har tre tydliga spår som nu håller på att reduceras till ett :
1) Tankarna kring kunskapande och identitet.
2) Förhållandet mellan teori och praktik (eller vetenskap och konst om man så vill), deras beroendeställning till varandra.
3) Min egen process.
I det gestaltande arbetet tenderar jag att mer och mer fokusera på nummer ett. Hur identiteten förändras i takt med att man lär sig nytt. Hur förvirrande det kan vara när gamla tankemönster sätts i gungning. Hur man måste försöka att ständigt förhålla sig kritiskt till sina tankar och vara beredd att omformulera och förändra sina uppfattningar. Jag har också en tanke om att de tre spåren håller på att smältas samman till ett... jag tror att jag funnit en gemensam nämnare (en koppling, en bro) för gestaltande processer, identitesskapande, vetenskapligt förhållningssätt och pedagogik... men det får bli ett senare inlägg.
I den del som består av en skriftlig reflektion kring det gestaltande arbetet, alltså rapporten, tenderar jag att fokusera på processen eftersom jag upptäckt ett mönster i mitt arbetssätt som verkar vara återkommande vilket känns intressant att skriva om.
Men jag skulle också kunna göra en mer sammanhållen helhet genom att i texten ha samma fokus som det gestaltningen nu har intagit.
Det senare kanske är mer önskvärt.
I början har jag bara en aning om vilket område jag rör mig i.
Sedan har jag en ganska lång förvirrad sökarfas då jag gör en massa associationer och utsvävningar som inte riktigt har med ämnet att göra men som ändå är en mycket viktigt del i arbetet att ringa in det egentliga intresseområdet.
När detta, många gånger långsökta och till synes förvirrade, arbete börjar utkristallisera en tanke som känns relevant och sammanhållen,,, då är det dags att ”sätta ner foten” (som Katti brukar uttrycka det (och referera till Christian Wiedeberg)).
Det är just där jag befinner mig nu.
I detta läge är det intressant att gå tillbaka i sin dokumentation och se på arbetet mer utifrån. Varje gång visar det sig att jag faktiskt haft en ganska tydlig linje (ofta löpandes parallellt med flera andra spår) redan från början men som har varit omöjlig att se undertiden.
Jag tror inte heller att det alltid är önskvärt att se detta spår i ett för tidigt skede eftersom jag då tenderar att låsa in mig i ett alldeles för snävt tankemönster.
_________________
Tänker på det här med gestaltningen och rapporten hur det på samma gång som det är ett arbete faktiskt kan fokusera på två olika saker. Eller kan det det?
Jag ser det som mitt gestaltningsarbete har tre tydliga spår som nu håller på att reduceras till ett :
1) Tankarna kring kunskapande och identitet.
2) Förhållandet mellan teori och praktik (eller vetenskap och konst om man så vill), deras beroendeställning till varandra.
3) Min egen process.
I det gestaltande arbetet tenderar jag att mer och mer fokusera på nummer ett. Hur identiteten förändras i takt med att man lär sig nytt. Hur förvirrande det kan vara när gamla tankemönster sätts i gungning. Hur man måste försöka att ständigt förhålla sig kritiskt till sina tankar och vara beredd att omformulera och förändra sina uppfattningar. Jag har också en tanke om att de tre spåren håller på att smältas samman till ett... jag tror att jag funnit en gemensam nämnare (en koppling, en bro) för gestaltande processer, identitesskapande, vetenskapligt förhållningssätt och pedagogik... men det får bli ett senare inlägg.
I den del som består av en skriftlig reflektion kring det gestaltande arbetet, alltså rapporten, tenderar jag att fokusera på processen eftersom jag upptäckt ett mönster i mitt arbetssätt som verkar vara återkommande vilket känns intressant att skriva om.
Men jag skulle också kunna göra en mer sammanhållen helhet genom att i texten ha samma fokus som det gestaltningen nu har intagit.
Det senare kanske är mer önskvärt.
fredag 2 maj 2008
HAR VARIT PÅ BILTEMA...
...och köpt lite kul prylar att jobba med tills bättre ideer dyker upp.
Kanske kan det hjälpa mig att koppla samman ett och annat :)
ETT LÅÅÅNGT INLÄGG AV SKOLMINNEN...
...vissa minnen är skrämmande men det mest skrämmande är nog att det inte finns fler. Att stora delar av ens skoltid är ett svart hål.
Låg och mellanstadiet upplever jag som lustfyllda, jag minns vad vi jobbade med och jag minns att jag kände hur jag hela tiden lärde mig nytt.
Men hur kommer det sig att jag knappt minns några lektioner från gymnasiet? De få minnen jag har är hemska. En engelsklärare som tyckte att var och en skulle ställa sig upp i klassrummet och berätta något kul… på engelska då förstås. Jag blev kallsvettig och vägrade. Efter lång påtryckning av en lärare som inte fattade någonting brast det och jag började gråta. Jag är fortfarande rätt dålig på Engelska,,, inte särskilt konstigt. Inte ens bildlektionerna tyckte jag var speciellt givande (som estet hade man 15 timmar/vecka). Tänk vad mycket tid som gått till spillo, jag upplever mest att vi satt på utegården och kedjerökte. Fotografi tyckte jag om.
Men ett bra minne har jag från gymnasiet. Det är från svenskan. Vi hade en lärare som hette Lena Andersson, hon var sträng som fasen, bestämd och kunde sin sak… men hon var också en god pedagog. Hon förstod till exempel att många av oss tyckte det var jobbigt med muntliga redovisningar så hon delade in oss i små övningsgrupper och vi fick göra korta muntliga redovisningar om ämnen som vi kände oss trygga i. Jag gjorde en redovisning om järnframställning (farsan är smed och den processen hade man ju hört till leda). Sedan ökades gruppantalet successivt tills vi slutligen fick redovisa för hela klassen,,, bra sätt att gå tillväga tycker jag. Musikläraren gillade jag också, han var riktigt kul och vi fick sjunga mycket. Här skrev jag också mitt enda riktigt bra provresultat under hela gymnasiet, alla rätt på gehörsdelen höjde snittet rejält. I många av ämnena på gymnasiet minns jag inte ens hur läraren såg ut, minns inte vad vi gjorde eller om jag ens var där… men med tanke på min låga frånvaro så var jag förmodligen det.
Från högstadiet har jag inga negativa minnen men minns heller inte speciellt mycket av vad jag lärt mig. Jag minns vissa lärare som jag gillade och som fick mig att bli intresserad, eller var jag intresserad av deras ämnen redan innan? Svårt att veta vad som lett till vad. Jag hade bra betyg i slöjd, bild, musik och gymnastik,,, tyckte att dessa ämnen var roligast men inte överdrivet roliga. Jag kan inte heller minnas att jag var speciellt mycket bättre än många andra i klassen som fick lägre betyg än mig. Hade lärarna redan bestämt sig för att jag var ”praktiskt lagd” ( (som dom själva uttryckte det) Dom hänvisad ofta till att jag hade det i blodet eftersom båda mina föräldrar var konsthantverkare) och gjorde det enkelt för sig,,, jag menar borde inte lärarna i de mer teoretiska ämnena kunnat få mig att jobba för ett bättre betyg? Jag vet ju idag att jag kan. Eller var jag så hopplös. Jag vet att jag inte var det. Utan att öppna en enda bok hemma under hela högstadiet lyckades jag få 3,0 i medelbetyg, det tycker jag är ett ganska starkt tecken på att resurserna fanns.
Jag har en känsla av att jag tappade fart någon gång i början av högstadiet och sedan orkade jag aldrig komma igen… och ingen fanns där och fångade upp mig. Inte lärarna, inte mina föräldrar…
Men jag tänkte nu koncentrera mig på de lärare jag upplevde som bra (det blir lätt så gnälligt annars). Vad var det de hade? Vad är det som gör att jag minns dem och deras lektioner?
Raido Mäsak, Teknik: Jag älskade hans lektioner, han fattade tycke för mig på något vis. Kanske för att jag var tjej och intresserad av teknik. Var snabb på att göra kopplingsscheman (Estetisk lärprocess?), visste hur en tvåtaktare fungerar… och så vann jag över killarna i den stående styrketävlingen att trycka ihop en stötdämpare på kortast tid. Stark och teknisk var två ord jag identifierade mig med… jag hade ju blivit intalad hela livet att jag var just detta (pojkflicka, stark och teknisk) vilket också resulterade i att jag blev det… ja, jag tror att det sker i den ordningen. Jag älskade teknik och jag njöt varje sekund av uppmärksamheten.
Agneta, kemi: Kemin gillade jag av den enkla anledningen att man hade som uppgift att hela tiden illustrera olika labbar så snyggt man bara kunde i sin skrivbok. Varje labb man gjorde skulle noga dokumenteras och illustreras… och jag lärde mig jättemycket där på Agnetas lektioner. Och jag kommer fortfarande ihåg stora delar av periodiska systemet, SIV-regeln, formeln för svavelsyra, saltsyra och mycket mer. Var detta en estetisk lärprocess?
Kjell Walderborn, samhällskunskap: Han körde stenciler och katederundervisning för hela slanten… det låter ju inte så kul. Men han hade en skön energi och han målade på tavlan helt fantastiska bilder till allt han sade, använde färgkritor och skrev vansinnigt snyggt. Vi skrev av det han skrev och gjorde egna illustrationer till lektionsinnehållet. Även här minns jag fortfarande mycket av det jag lärde mig. Estetiska lärprocesser?
Lennart, träslöjd: Vi hade en slöjdlärare som inte körde modellslöjdundervisning. Vi fick tillverka i stort sett vad vi ville. Jag gjorde bland annat ett barbord. För samma lärare gjorde jag på mellanstadiet en specialtillverkad sked för halv special,,, en korv och två kulor mos,,, gissa vilken form den skeden hade? Man kunder tillverka saker som var till någon nytta. Jag jobbade med händerna och lärde mig samtidigt något jag hade användning för. Estetisk lärprocess.
Bilden däremot upplevde jag aldrig som varken intressant eller givande (Jag var trotsig och vägrade till och med att genomföra vissa uppgifter, ändå fick jag bra betyg). Det var statiskt. Givna uppgifter som baserades på teknik och material,,, samma, år efter år. Jag fick samma uppgifter som min storasyster fått fem år tidigare. Och fortfarande gjorde eleverna samma uppgifter då jag nu haft praktik där femton år senare. Det är så man ryser. Vi jobbade med estetik men bara för estetikens egen skull istället för att använda den som verktyg för ett mycket mer nyanserat lärande. Ett lärande om oss själva och vår omvärld (ramlade visst tillbaka i gnällträsket där på slutet).
Varför jag skriver ur mig allt det här vet jag inte men på något sätt var jag bara tvungen att få det gjort.
Låg och mellanstadiet upplever jag som lustfyllda, jag minns vad vi jobbade med och jag minns att jag kände hur jag hela tiden lärde mig nytt.
Men hur kommer det sig att jag knappt minns några lektioner från gymnasiet? De få minnen jag har är hemska. En engelsklärare som tyckte att var och en skulle ställa sig upp i klassrummet och berätta något kul… på engelska då förstås. Jag blev kallsvettig och vägrade. Efter lång påtryckning av en lärare som inte fattade någonting brast det och jag började gråta. Jag är fortfarande rätt dålig på Engelska,,, inte särskilt konstigt. Inte ens bildlektionerna tyckte jag var speciellt givande (som estet hade man 15 timmar/vecka). Tänk vad mycket tid som gått till spillo, jag upplever mest att vi satt på utegården och kedjerökte. Fotografi tyckte jag om.
Men ett bra minne har jag från gymnasiet. Det är från svenskan. Vi hade en lärare som hette Lena Andersson, hon var sträng som fasen, bestämd och kunde sin sak… men hon var också en god pedagog. Hon förstod till exempel att många av oss tyckte det var jobbigt med muntliga redovisningar så hon delade in oss i små övningsgrupper och vi fick göra korta muntliga redovisningar om ämnen som vi kände oss trygga i. Jag gjorde en redovisning om järnframställning (farsan är smed och den processen hade man ju hört till leda). Sedan ökades gruppantalet successivt tills vi slutligen fick redovisa för hela klassen,,, bra sätt att gå tillväga tycker jag. Musikläraren gillade jag också, han var riktigt kul och vi fick sjunga mycket. Här skrev jag också mitt enda riktigt bra provresultat under hela gymnasiet, alla rätt på gehörsdelen höjde snittet rejält. I många av ämnena på gymnasiet minns jag inte ens hur läraren såg ut, minns inte vad vi gjorde eller om jag ens var där… men med tanke på min låga frånvaro så var jag förmodligen det.
Från högstadiet har jag inga negativa minnen men minns heller inte speciellt mycket av vad jag lärt mig. Jag minns vissa lärare som jag gillade och som fick mig att bli intresserad, eller var jag intresserad av deras ämnen redan innan? Svårt att veta vad som lett till vad. Jag hade bra betyg i slöjd, bild, musik och gymnastik,,, tyckte att dessa ämnen var roligast men inte överdrivet roliga. Jag kan inte heller minnas att jag var speciellt mycket bättre än många andra i klassen som fick lägre betyg än mig. Hade lärarna redan bestämt sig för att jag var ”praktiskt lagd” ( (som dom själva uttryckte det) Dom hänvisad ofta till att jag hade det i blodet eftersom båda mina föräldrar var konsthantverkare) och gjorde det enkelt för sig,,, jag menar borde inte lärarna i de mer teoretiska ämnena kunnat få mig att jobba för ett bättre betyg? Jag vet ju idag att jag kan. Eller var jag så hopplös. Jag vet att jag inte var det. Utan att öppna en enda bok hemma under hela högstadiet lyckades jag få 3,0 i medelbetyg, det tycker jag är ett ganska starkt tecken på att resurserna fanns.
Jag har en känsla av att jag tappade fart någon gång i början av högstadiet och sedan orkade jag aldrig komma igen… och ingen fanns där och fångade upp mig. Inte lärarna, inte mina föräldrar…
Men jag tänkte nu koncentrera mig på de lärare jag upplevde som bra (det blir lätt så gnälligt annars). Vad var det de hade? Vad är det som gör att jag minns dem och deras lektioner?
Raido Mäsak, Teknik: Jag älskade hans lektioner, han fattade tycke för mig på något vis. Kanske för att jag var tjej och intresserad av teknik. Var snabb på att göra kopplingsscheman (Estetisk lärprocess?), visste hur en tvåtaktare fungerar… och så vann jag över killarna i den stående styrketävlingen att trycka ihop en stötdämpare på kortast tid. Stark och teknisk var två ord jag identifierade mig med… jag hade ju blivit intalad hela livet att jag var just detta (pojkflicka, stark och teknisk) vilket också resulterade i att jag blev det… ja, jag tror att det sker i den ordningen. Jag älskade teknik och jag njöt varje sekund av uppmärksamheten.
Agneta, kemi: Kemin gillade jag av den enkla anledningen att man hade som uppgift att hela tiden illustrera olika labbar så snyggt man bara kunde i sin skrivbok. Varje labb man gjorde skulle noga dokumenteras och illustreras… och jag lärde mig jättemycket där på Agnetas lektioner. Och jag kommer fortfarande ihåg stora delar av periodiska systemet, SIV-regeln, formeln för svavelsyra, saltsyra och mycket mer. Var detta en estetisk lärprocess?
Kjell Walderborn, samhällskunskap: Han körde stenciler och katederundervisning för hela slanten… det låter ju inte så kul. Men han hade en skön energi och han målade på tavlan helt fantastiska bilder till allt han sade, använde färgkritor och skrev vansinnigt snyggt. Vi skrev av det han skrev och gjorde egna illustrationer till lektionsinnehållet. Även här minns jag fortfarande mycket av det jag lärde mig. Estetiska lärprocesser?
Lennart, träslöjd: Vi hade en slöjdlärare som inte körde modellslöjdundervisning. Vi fick tillverka i stort sett vad vi ville. Jag gjorde bland annat ett barbord. För samma lärare gjorde jag på mellanstadiet en specialtillverkad sked för halv special,,, en korv och två kulor mos,,, gissa vilken form den skeden hade? Man kunder tillverka saker som var till någon nytta. Jag jobbade med händerna och lärde mig samtidigt något jag hade användning för. Estetisk lärprocess.
Bilden däremot upplevde jag aldrig som varken intressant eller givande (Jag var trotsig och vägrade till och med att genomföra vissa uppgifter, ändå fick jag bra betyg). Det var statiskt. Givna uppgifter som baserades på teknik och material,,, samma, år efter år. Jag fick samma uppgifter som min storasyster fått fem år tidigare. Och fortfarande gjorde eleverna samma uppgifter då jag nu haft praktik där femton år senare. Det är så man ryser. Vi jobbade med estetik men bara för estetikens egen skull istället för att använda den som verktyg för ett mycket mer nyanserat lärande. Ett lärande om oss själva och vår omvärld (ramlade visst tillbaka i gnällträsket där på slutet).
Varför jag skriver ur mig allt det här vet jag inte men på något sätt var jag bara tvungen att få det gjort.
ETT SVAGT MINNE...
...av att jag läst något intressant om kunskapande och identitet i förra kursens litteratur.
Leta, leta, leta...
Däääär;
"Men i alla sammanhang där vi lär oss något i betydelsen att vi gör erfarenheter som påverkar vårt sätt att se på vår omvärld har det betydelse också för vår existensiella situation. Lärande och förändring innebär med andra ord något för identiteten. Man är delvis en annan person när man lärt sig något. Man ser världen med andra ögon, man har ändrat sitt beteende, man har skaffat sig ett annat förhållningssätt, nya eller bättre färdigheter och utvecklat andra kvaliteer."
Ur : Folkesson, Lena. Perspektiv på skolutveckling
Leta, leta, leta...
Däääär;
"Men i alla sammanhang där vi lär oss något i betydelsen att vi gör erfarenheter som påverkar vårt sätt att se på vår omvärld har det betydelse också för vår existensiella situation. Lärande och förändring innebär med andra ord något för identiteten. Man är delvis en annan person när man lärt sig något. Man ser världen med andra ögon, man har ändrat sitt beteende, man har skaffat sig ett annat förhållningssätt, nya eller bättre färdigheter och utvecklat andra kvaliteer."
Ur : Folkesson, Lena. Perspektiv på skolutveckling
torsdag 1 maj 2008
VAD DET HANDLAR OM
pedagogik – konst - vetenskap
Det handlar om kunskap!
Det handlar om hur kunskapande inte alltid sker smärtfritt.
Det handlar om vilken stor roll konsten har kommit att spela i detta drama.
Det handlar om mig.
Det handlar om kunskap!
Det handlar om hur kunskapande inte alltid sker smärtfritt.
Det handlar om vilken stor roll konsten har kommit att spela i detta drama.
Det handlar om mig.
tisdag 29 april 2008
ORIENTERING
Promenadfunderingar 3.
Vad är din plattform? Var nog den genomgående frågan (i olika skepnader både från M, K, gruppen och mig själv) som ställdes mig på handledningsseminariet.
Vetenskapen blev svaret. Men det känns inte bra, jag måste reda upp det här och hitta en fastare grund för min gestaltning.
Hur har då mina 3 tidigare projekt här på HDK sett ut? Kan jag hitta gemensamma nämnare?
1. Intresseområde?
Tid: hur den värderas beroende på vem man är.
Munkedal: Ungdomskulturer
Konflikt: Glappet, mellanrummet, friktionen mellan ungdomar och vuxna
2. Utgångspunkt.
Tid: Grytlappssamlingen
Munkedal: platsen
Konflikt: vindkraftverket och skorstenarna.
Verkar som om jag måste ha ett objekt att utgå ifrån… något som känns angeläget och intressant att bearbeta. Att starta i en filosofisk fråga och sedan fortsätta i filosofisk anda blir för många ”lösa” trådar för mig. Allting hänger liksom i luften, på något vis måste jag lyckas knyta ner det till det plan där jag befinner mig, till den ”synliga”, ”verkliga” världen… Men jag ser också att det är vissa saker i "den verkliga" världen som tilltalar mig mer än andra.
Vad hade tidsprojektet varit utan grytlapparna och virkning som företeelse?
Vad hade Munkedal varit utan klottret, mopederna och metaforen i form av en tvåtaktsmotor?
Vad hade konflikttemat blivit utan oljekraftverkets skorstenar i relation till vindkraftverket?
Inte särskilt intressant, inte för mig...
Jag är inte så fashinerad av saker som havet, skogen, naturen, djuren (tycker om allt det där självklart men jag går inte igång på det) ...däremot betong, klotter, maskiner och annat skapat av människan... att bygga, göra avtryck... vara medskapare.
I alla tre projekten har jag hittat symboler, metaforer,,, något visuellt som representerar det jag jobbar med. Det har jag inte nu och det är kanske därför jag inte kommer vidare. Det är kanske därför jag bara står och stampar och ältar samma förbannade frågor hela tiden… som inte leder någon vart.
Det verkar som om jag har en metod för mitt konstnärliga undersökande som brukar fungera. Varför inte pröva igen?
Jag måste alltså ta ner mitt projekt, eller snäva in det med följande frågeställningar:
1. Vart i allt detta ligger mitt ”egentliga intresseområde”?
2. Vilket ”visuellt objekt” kan bli föremål för mitt undersökande arbete?
Funderingar kring frågeställning 1:
Intresseområde.
Vad är det som knyter samman forskning, konst och pedagogik? … vad är det i dessa tre yrken som får mig att bli intresserad av dem? Att man som utövare har möjlighet att förändra, ställa frågor, medskapa…
Men kanske handlar det inte om vad dessa har var för sig utan vad dessa tre tillsammans har för möjligheter… för mig är detta de tre pelare som livet vilar på (för någon annan är förstås pelarna något annat).
Inget står för sig själv.
Individen - kollektivet
Delar - helhet
Teori - praktik
Samband
Broar
Kopplingar
Nät
Funderingar kring frågeställning 2:
Utgångspunkt.
Här kan jag fortsätta utifrån de associationer jag gjort i den förra frågeställningen.
Individen - kollektivet
Delar - helhet
Teori - praktik
Samband
Broar
Kopplingar
Nät
Människan
Vetgirighet
osv
Det är detta jag har att jobba med…
Vad är din plattform? Var nog den genomgående frågan (i olika skepnader både från M, K, gruppen och mig själv) som ställdes mig på handledningsseminariet.
Vetenskapen blev svaret. Men det känns inte bra, jag måste reda upp det här och hitta en fastare grund för min gestaltning.
Hur har då mina 3 tidigare projekt här på HDK sett ut? Kan jag hitta gemensamma nämnare?
1. Intresseområde?
Tid: hur den värderas beroende på vem man är.
Munkedal: Ungdomskulturer
Konflikt: Glappet, mellanrummet, friktionen mellan ungdomar och vuxna
2. Utgångspunkt.
Tid: Grytlappssamlingen
Munkedal: platsen
Konflikt: vindkraftverket och skorstenarna.
Verkar som om jag måste ha ett objekt att utgå ifrån… något som känns angeläget och intressant att bearbeta. Att starta i en filosofisk fråga och sedan fortsätta i filosofisk anda blir för många ”lösa” trådar för mig. Allting hänger liksom i luften, på något vis måste jag lyckas knyta ner det till det plan där jag befinner mig, till den ”synliga”, ”verkliga” världen… Men jag ser också att det är vissa saker i "den verkliga" världen som tilltalar mig mer än andra.
Vad hade tidsprojektet varit utan grytlapparna och virkning som företeelse?
Vad hade Munkedal varit utan klottret, mopederna och metaforen i form av en tvåtaktsmotor?
Vad hade konflikttemat blivit utan oljekraftverkets skorstenar i relation till vindkraftverket?
Inte särskilt intressant, inte för mig...
Jag är inte så fashinerad av saker som havet, skogen, naturen, djuren (tycker om allt det där självklart men jag går inte igång på det) ...däremot betong, klotter, maskiner och annat skapat av människan... att bygga, göra avtryck... vara medskapare.
I alla tre projekten har jag hittat symboler, metaforer,,, något visuellt som representerar det jag jobbar med. Det har jag inte nu och det är kanske därför jag inte kommer vidare. Det är kanske därför jag bara står och stampar och ältar samma förbannade frågor hela tiden… som inte leder någon vart.
Det verkar som om jag har en metod för mitt konstnärliga undersökande som brukar fungera. Varför inte pröva igen?
Jag måste alltså ta ner mitt projekt, eller snäva in det med följande frågeställningar:
1. Vart i allt detta ligger mitt ”egentliga intresseområde”?
2. Vilket ”visuellt objekt” kan bli föremål för mitt undersökande arbete?
Funderingar kring frågeställning 1:
Intresseområde.
Vad är det som knyter samman forskning, konst och pedagogik? … vad är det i dessa tre yrken som får mig att bli intresserad av dem? Att man som utövare har möjlighet att förändra, ställa frågor, medskapa…
Men kanske handlar det inte om vad dessa har var för sig utan vad dessa tre tillsammans har för möjligheter… för mig är detta de tre pelare som livet vilar på (för någon annan är förstås pelarna något annat).
Inget står för sig själv.
Individen - kollektivet
Delar - helhet
Teori - praktik
Samband
Broar
Kopplingar
Nät
Funderingar kring frågeställning 2:
Utgångspunkt.
Här kan jag fortsätta utifrån de associationer jag gjort i den förra frågeställningen.
Individen - kollektivet
Delar - helhet
Teori - praktik
Samband
Broar
Kopplingar
Nät
Människan
Vetgirighet
osv
Det är detta jag har att jobba med…
SANNINGEN - INTE LÄNGRE FOKUS
Promenadfundering 2.
Genom pragmatismen har sanningsbegreppet avdramatiserats, har inte längre något intresse av att fundera över sanningen…
s.31 Ni vill ha ett system som förenar bäggedera: den vetenskapliga troheten mot fakta och beredvilligheten att ta hänsyn till dem, kort sagt en anpassningens anda, men också den gamla förtröstan på mänskliga värden och den resulterande spontaniteten av antingen religiöst eller romantiskt slag. Detta är då ert dillemma: ni finner en inhuman och irreligiös empirism eller en rationalistisk filosofi som visserligen må kalla sig religiös men undviker all direkt beröring med konkreta fakta, sorger och glädjeämnen.
s. 46 Vad den pragmatiska metoden innebär är alltså så här långt inte särskilda resultat, bara en inställning, en orientering: inställningen att bortse från sådant som de yttersta tingen, principer, kategorier, förmenta nödvändigheter, och att se på de närmsta tingen, resultat, konsekvenser, fakta.
s. 45 Vetenskap och metafysik skulle komma mycket närmare varandra, ja faktiskt arbeta hand i hand.
…sanningen är inte konstant, den är olika för olika personer och omskapas hela tiden av människan… är den sociokulturell?
Genom pragmatismen har sanningsbegreppet avdramatiserats, har inte längre något intresse av att fundera över sanningen…
s.31 Ni vill ha ett system som förenar bäggedera: den vetenskapliga troheten mot fakta och beredvilligheten att ta hänsyn till dem, kort sagt en anpassningens anda, men också den gamla förtröstan på mänskliga värden och den resulterande spontaniteten av antingen religiöst eller romantiskt slag. Detta är då ert dillemma: ni finner en inhuman och irreligiös empirism eller en rationalistisk filosofi som visserligen må kalla sig religiös men undviker all direkt beröring med konkreta fakta, sorger och glädjeämnen.
s. 46 Vad den pragmatiska metoden innebär är alltså så här långt inte särskilda resultat, bara en inställning, en orientering: inställningen att bortse från sådant som de yttersta tingen, principer, kategorier, förmenta nödvändigheter, och att se på de närmsta tingen, resultat, konsekvenser, fakta.
s. 45 Vetenskap och metafysik skulle komma mycket närmare varandra, ja faktiskt arbeta hand i hand.
…sanningen är inte konstant, den är olika för olika personer och omskapas hela tiden av människan… är den sociokulturell?
LÅNGSAMHET
Promenadfundering 1.
STÖTTE PÅ EN VÄNN PÅ GATAN
Jag är långsam helt enkelt.
Med tanke på experimentet som C och A skall genomföra…
Finns det plats för långsamhet i skolan?
Tänkaren som tar lite tid på sig att visualisera och/kommunicera sina funderingar, vart finns det plats för dessa elever?
Är långsamet lika med tröghet?
Eller kan det vara ett tecken på att man vill veta sakers helhet innan man går vidare?
Hur ger vi eleverna helhet?
Eller hur får vi dem att se helheten?
Är det magiska ordet projektbaserad undervisning?
STÖTTE PÅ EN VÄNN PÅ GATAN
Jag är långsam helt enkelt.
Med tanke på experimentet som C och A skall genomföra…
Finns det plats för långsamhet i skolan?
Tänkaren som tar lite tid på sig att visualisera och/kommunicera sina funderingar, vart finns det plats för dessa elever?
Är långsamet lika med tröghet?
Eller kan det vara ett tecken på att man vill veta sakers helhet innan man går vidare?
Hur ger vi eleverna helhet?
Eller hur får vi dem att se helheten?
Är det magiska ordet projektbaserad undervisning?
MAN KAN KOMMA GANSKA LÅNGT PÅ EN TIMMES PROMENAD
Medans min dotter spelade gitarr i Stenungsund igår tog jag mig en promenad med kameran och tankarna.
Promenaden ledde frammåt:)
Promenaden ledde frammåt:)
måndag 28 april 2008
söndag 27 april 2008
skit!
Tänkte jobba lite i Flash, göra en liten enkel skiss-animation... verkar ha glömt allt sedan sist.
Imorgon får jag leta fram blocket med anteckningarna från kursen och försöka igen... jäklar vad man glömmer snabbt.
SANNING - - - - -> ENTROPILAGEN
Alla funderingar kring sanning har fört mina tankar till lögner, har stött på två personer under loppet av fem år som tagit sig mycket långt genom att ljuga, ljuga, ljuga… vilket också resulterat i många ovänner och mycket väsen över små saker, det krävs ganska mycket av en person som väljer att leva på lögner, ett gott minne är att föredra till exempel.
Samtal med min mor om lögner förde mig in på tro, inte för att jag liknar tro vid lögn utan för att tankarna tog vägen kring uttrycket ”att ljuga så att man tror sig själv”…
Tankarna kring tro kopplade min hjärna tillbaka till boken som jag har liggandes på toaletten sedan ett par veckor tillbaka (vilket betyder att jag läser den ca 10 minuter om dagen), den jag också nämnt i ett tidigare inlägg, ”Pragmatism”, den där sanningssynen som kopplar samman vetenskap och metafysik.
Ett litet citat från bokens baksida;”Människan som handlande varelse står i centrum, både när det gäller innebörden i ord och mer kontroversiellt, när det gäller att förstå vad sant eller falskt betyder. James betonar genomgående den aktiva människan, som hela tiden söker sig vidare – i vetenskap, religion och moral, i livet.”
Trots att jag är en person som inte på något sätt identifierar mig som religiös så tilltalas jag av den här sanningssynen. Den är inkluderande och tolerant… det vill jag också vara.
För visst är väl vetenskap också en form av tro ändå?
Visst kan vi inte med säkerhet veta någonting?
Men vad har vi vetenskapen till?
Ett försök att ordna bena upp och förtydliga alla små, små delar världen och livet är uppbyggt av… för att sedan koppla samman igen och få en förståelse för helheten?
Kanske är det så?
Dessa tankar tog mig vidare igen och jag började fundera över entropilagen.
Samtal med min mor om lögner förde mig in på tro, inte för att jag liknar tro vid lögn utan för att tankarna tog vägen kring uttrycket ”att ljuga så att man tror sig själv”…
Tankarna kring tro kopplade min hjärna tillbaka till boken som jag har liggandes på toaletten sedan ett par veckor tillbaka (vilket betyder att jag läser den ca 10 minuter om dagen), den jag också nämnt i ett tidigare inlägg, ”Pragmatism”, den där sanningssynen som kopplar samman vetenskap och metafysik.
Ett litet citat från bokens baksida;”Människan som handlande varelse står i centrum, både när det gäller innebörden i ord och mer kontroversiellt, när det gäller att förstå vad sant eller falskt betyder. James betonar genomgående den aktiva människan, som hela tiden söker sig vidare – i vetenskap, religion och moral, i livet.”
Trots att jag är en person som inte på något sätt identifierar mig som religiös så tilltalas jag av den här sanningssynen. Den är inkluderande och tolerant… det vill jag också vara.
För visst är väl vetenskap också en form av tro ändå?
Visst kan vi inte med säkerhet veta någonting?
Men vad har vi vetenskapen till?
Ett försök att ordna bena upp och förtydliga alla små, små delar världen och livet är uppbyggt av… för att sedan koppla samman igen och få en förståelse för helheten?
Kanske är det så?
Dessa tankar tog mig vidare igen och jag började fundera över entropilagen.
EN INTRESSANT UPPTÄCKT!?
Kanske kan man säga att man i sitt konstnärliga undersökande arbete använder sig av abduktiv metod???
"Abduktiv en filosofisk term
Fråga Vad betyder abduktiv? Hittar det inte i något uppslagsverk.
Svar Abduktiv (från latin abducere, bortföra) är en filosofisk term som användes av den amerikanske filosofen Charles S. Peirce om vissa typer av slutledningar varigenom man från några fakta sluter sig till en hypotes som förklarar dem. En sådan slutledning kallade han en abduktion. Exempel: Man hittar fossil av fiskar på ett område långt inne på land och förklarar dessa överraskande fynd med hypotesen att området en gång legat under vatten.
Abduktiva slutledningar skiljer sig från deduktiva därigenom att de ger ny men inte säker kunskap, dvs. till skillnad från vad som är fallet i en deduktion kan slutsatsen i en abduktion vara falsk, även om premisserna är sanna. T.ex. kan förekomsten av fiskfossil inne på land tänkas bli förklarad även av andra hypoteser än den att området en gång legat under vatten. Slutsatsen i en abduktion är således endast mer eller mindre sannolik. Vi behöver därför också en metod för att välja ut den mest sannolika bland flera förklarande hypoteser.
Peirce såg abduktion som vårt viktigaste sätt att upptäcka olika vetenskapliga sammanhang, och hans ambition var att ge stadga åt denna slutledningsform. Abduktion är uppenbarligen ett led i vad man annars brukar kalla hypotetisk-deduktiv metod.
I traditionell logik var abduktion namnet på en syllogism i vilken en av premisserna (bipremissen) var endast sannolik, och som därför endast förlänade en viss grad av sannolikhet till slutsatsen.
Dag Prawitz, professor i filosofi vid Stockholms universitet "
NE 2008-04-27
"Abduktiv en filosofisk term
Fråga Vad betyder abduktiv? Hittar det inte i något uppslagsverk.
Svar Abduktiv (från latin abducere, bortföra) är en filosofisk term som användes av den amerikanske filosofen Charles S. Peirce om vissa typer av slutledningar varigenom man från några fakta sluter sig till en hypotes som förklarar dem. En sådan slutledning kallade han en abduktion. Exempel: Man hittar fossil av fiskar på ett område långt inne på land och förklarar dessa överraskande fynd med hypotesen att området en gång legat under vatten.
Abduktiva slutledningar skiljer sig från deduktiva därigenom att de ger ny men inte säker kunskap, dvs. till skillnad från vad som är fallet i en deduktion kan slutsatsen i en abduktion vara falsk, även om premisserna är sanna. T.ex. kan förekomsten av fiskfossil inne på land tänkas bli förklarad även av andra hypoteser än den att området en gång legat under vatten. Slutsatsen i en abduktion är således endast mer eller mindre sannolik. Vi behöver därför också en metod för att välja ut den mest sannolika bland flera förklarande hypoteser.
Peirce såg abduktion som vårt viktigaste sätt att upptäcka olika vetenskapliga sammanhang, och hans ambition var att ge stadga åt denna slutledningsform. Abduktion är uppenbarligen ett led i vad man annars brukar kalla hypotetisk-deduktiv metod.
I traditionell logik var abduktion namnet på en syllogism i vilken en av premisserna (bipremissen) var endast sannolik, och som därför endast förlänade en viss grad av sannolikhet till slutsatsen.
Dag Prawitz, professor i filosofi vid Stockholms universitet "
NE 2008-04-27
NYFIKENHET eller ATT GE NÅGOT/NÅGON EN CHANS
Ibland väljer man att tolka saker bara utifrån det man ser vid första anblicken.
- Hm, en cirkel. Kanske man säger då… eller…
- En grå prick mot en vit bakgrund.
- Hm, en cirkel. Kanske man säger då… eller…
- En grå prick mot en vit bakgrund.
Andra gånger, förhoppningsvis oftare än den förra, tar man sig en stund och funderar över vad det man ser egentligen betyder, man associerar till tidigare kunskaper och tolkar det man ser. Funderar över hur formerna, som döljer sig bakom det man ser, kan se ut.
- Hm, det skulle också kunna vara en cylinder sett från endast ett perspektiv, eller basen på en kon, ett huvud på en spik eller…
Men ännu oftare, får man hoppas, blir man nyfiken och måste ta reda på hur det egentligen förhåller sig, man nöjer sig inte med spekulation. Man vill ta ett steg åt sidan, en promenad kring det man ser, man vill vända och vrida och fundera…
- Vad är det och vad har det för funktion?
torsdag 24 april 2008
PYGMALION-EFFEKTEN
Man kan skapa sanningar!
...eller illusioner.
Skrämmande enkelt.
Med små, små siffror och bokstavskombinationer kan man ganska lätt, i egenskap av vetenskapskvinna eller lärare, utöva makt och omforma verkligheten (om nu den finns).
onsdag 23 april 2008
GESTALTNING - SANNINGSBEGREPPET
Hur kan man då jobba med sanningsbegreppet genom gestaltande arbete? Jag funderar...
...mindmap´s är bra.
Funderar på vart jag skall börja att nysta.
Vad är sanning?
Finns sannignen?
Kan kunskap leda till sanning?
Är kunskap och sanning samma sak?
Är vetenskap sanning?
Kan en illusion vara en sanning?
Pragmatismen verkar intressant, en demokratisk sanningssyn som kopplar samman vetenskap och metafysik. Menar att all vetenskap ändå bara är aproximationer så vad skulle då skilja metafysiken från vetenskapen?
Tänker på konstnärens frihet att förvirra sanningen, kanske ifrågasätta vetenskapen, att den behövs för det. Men konstnen har också en funktion att förtydliga världen, göra den gripbar. Men också ibland låta oss fly ifrån verkligheten och sanningen.
Är verkligheten sanningen?
Nej, det kan inte vara sant!
Är sanning en hybrid mellan en objektiv yttre värld och vår egna upplevelse av den?
...och vad fan är verklighet?
Är sanningen något konstant?
Förmodligen inte.
Om sanningen inte finns... har vi då uppfunnit ett ord som aldrig kan uppnås, ett ord på något som inte finns, ett ord som syftar till en utopi... eller ett strävansmål.
Pussla, leta, finna...
Gårdagens seminarium var riktigt bra. B kom med förslag till metoder för att koppla ihop det konstnärliga gestaltningsarbetet med utbildningsvetenskapen. Han beskrev en avhandlingsform som heter Sammanläggningsavhandling (används inom t.ex. medicin och teknologi)
NE beskriver Sammanläggningsavhandling såhär:
Sammanläggningsavhandlign subst -en -ar
¤Akademisk avhandling som består av ett flertal, ofta tidigare artiklar till skillnad från en traditionell avhandlign som endast består av ett längre verk.
2008 04 23 Källa Nationalencyklopedin.
På den här länken 2008 04 23, www.hanken,fi/student/sammanlaggningsavhandlign, kan man läsa följande:
”Med sammanläggningsavhandling avses enligt Statsrådets förordning om universitetsexamina (794/2004) en avhandling som består av "vetenskapliga publikationer eller manuskript som godkänts för publicering och som behandlar samma problemkomplex och vars antal av universitetet anses tillräckligt och ett sammandrag av dessa, eller något annat arbete som uppfyller motsvarande vetenskapliga kriterier. Till publikationerna kan även höra sampublikationer, om författarens självständiga andel i dem kan påvisas."”
Vilket gör att min grundfråga ändå kvarstår. Kan konstnärlig forskning vara vetenskaplig?
Men tillbaka till gårdagens seminarium.B beskriver hur han menar att sammanläggningsavhandlingen skulle kunna fungera på vår typ av arbete. Jag tror att jag fått med någotsånär ordagrant men är inte helt säker:
Man kan till exempel fråga sig: Är arbetet jag genomfört kunskapsgenererande? När förstod jag vad? Och varför? Genom att sedan koppla dessa erfarenheter till vetenskapliga referenser kontextualiserar man sin gestaltning till en etablerad vetenskap.
Man syr en "kappa" åt gestaltningen.
Jag har under kvällen och morgonen funderat över vad det här innebär för det gestaltande arbetet. Det borde bli så att man alltså genom att göra kopplingar mellan sitt gestaltande till mer etablerade vetenskaper kan bekräfta en teori men endast utifrån mitt eget gestaltningsperspektiv. Man skulle också kunna tänka sig att man utifrån dessa kopplingar och sin gestaltning gör nya upptäckter som inte finns beskrivna i den teori man utgått ifrån eller någon annan teori. Hur är det i dessa fall? Man kan ju aldrig påstå att den upptäckten är något annat än subjektiv om man inte först prövar om det man upptäckt stämmer på fler än mig själv.Det betyder i så fall att man måste göra någon ytterligare undersökning som mer vetenskapligt kan bekräfta den nya teorin.
Alltså, utifrån det här resonemanget skulle man kunna säga att den konstnärliga gestaltningen fungerar som metod för att subjektivt bekräfta befintliga teorier men även som metod för att finna nya undersökningsområden inom forskning på tex estetiska lärprocesser (ett ord som jag för övrigt inte riktigt gillar, men tills man kan hitta ett bättre så…). Dessa nya undersökningsområden eller teorier kan man sedan ta vidare och försöka bekräfta genom att undersöka fler personers konstnärliga processer, jämföra och dra slutsatser.
Då är det ju fortfarande så att det konstnärliga gestaltningsarbetet inte ligger till grund för vetenskap (i den etablerade bemärkelsen) utan snarare fungerar som ett verktyg till att finna nya teorier att pröva vetenskapligt.
(...så har vi ju också jämförelsen med metoder som deltagande observation. Man skulle kunna peka på en rad likheter, men också en del skillnader. Den kopplingen får jag fundera lite mer över)
Men jag har en annan lösning som jag funderat lite över, där man kan använda sig av den metod B beskriver men som kanske även motiverar andra metoder. Om jag genom min gestaltande undersökning kopplade till vetenskapliga teorier skapar mig egna teorier om hur något fungerar eller hur min process ser ut så skulle jag kunna anta att det med största sannolikhet stämmer på fler än mig. Detta antagande kan jag göra om jag i mitt undersökande utgår från ett samartsperspektiv. En teori om att trots varje människas unika egenart så är vi väldigt lika. Man skulle kanske också kunna tillämpa matematikens sannolikhetsteori och mena på att om jag fungerar såhär så är det högst sannolikt att fler gör det, även om det självklart inte går att generalisera (men går det egentligen att någonsin göra det?).
På detta vis blir det konstnärliga, undersökande gestaltningsarbetet till nytta, vilket är ett av kraven för vetenskaplighet.
Man kan ju bara föreställa sig vilken guldgruva alla dessa vetenskapliga gestaltningsbeskrivningar (även de som inte i sig handlar om processen utan ämnet man undersöker) skulle kunna bli för en som vill forska vidare på ”konstens lärprocesser” (det ordet skulle jag föredra framför estetiska lärprocesser). Här skulle man kunna finna avgörande kunskaper som vetenskapligt motiverar en förändring av bildämnet i skolan.
Funderar OCH GESTALTAR vidare :)
NE beskriver Sammanläggningsavhandling såhär:
Sammanläggningsavhandlign subst -en -ar
¤Akademisk avhandling som består av ett flertal, ofta tidigare artiklar till skillnad från en traditionell avhandlign som endast består av ett längre verk.
2008 04 23 Källa Nationalencyklopedin.
På den här länken 2008 04 23, www.hanken,fi/student/sammanlaggningsavhandlign, kan man läsa följande:
”Med sammanläggningsavhandling avses enligt Statsrådets förordning om universitetsexamina (794/2004) en avhandling som består av "vetenskapliga publikationer eller manuskript som godkänts för publicering och som behandlar samma problemkomplex och vars antal av universitetet anses tillräckligt och ett sammandrag av dessa, eller något annat arbete som uppfyller motsvarande vetenskapliga kriterier. Till publikationerna kan även höra sampublikationer, om författarens självständiga andel i dem kan påvisas."”
Vilket gör att min grundfråga ändå kvarstår. Kan konstnärlig forskning vara vetenskaplig?
Men tillbaka till gårdagens seminarium.B beskriver hur han menar att sammanläggningsavhandlingen skulle kunna fungera på vår typ av arbete. Jag tror att jag fått med någotsånär ordagrant men är inte helt säker:
Man kan till exempel fråga sig: Är arbetet jag genomfört kunskapsgenererande? När förstod jag vad? Och varför? Genom att sedan koppla dessa erfarenheter till vetenskapliga referenser kontextualiserar man sin gestaltning till en etablerad vetenskap.
Man syr en "kappa" åt gestaltningen.
Jag har under kvällen och morgonen funderat över vad det här innebär för det gestaltande arbetet. Det borde bli så att man alltså genom att göra kopplingar mellan sitt gestaltande till mer etablerade vetenskaper kan bekräfta en teori men endast utifrån mitt eget gestaltningsperspektiv. Man skulle också kunna tänka sig att man utifrån dessa kopplingar och sin gestaltning gör nya upptäckter som inte finns beskrivna i den teori man utgått ifrån eller någon annan teori. Hur är det i dessa fall? Man kan ju aldrig påstå att den upptäckten är något annat än subjektiv om man inte först prövar om det man upptäckt stämmer på fler än mig själv.Det betyder i så fall att man måste göra någon ytterligare undersökning som mer vetenskapligt kan bekräfta den nya teorin.
Alltså, utifrån det här resonemanget skulle man kunna säga att den konstnärliga gestaltningen fungerar som metod för att subjektivt bekräfta befintliga teorier men även som metod för att finna nya undersökningsområden inom forskning på tex estetiska lärprocesser (ett ord som jag för övrigt inte riktigt gillar, men tills man kan hitta ett bättre så…). Dessa nya undersökningsområden eller teorier kan man sedan ta vidare och försöka bekräfta genom att undersöka fler personers konstnärliga processer, jämföra och dra slutsatser.
Då är det ju fortfarande så att det konstnärliga gestaltningsarbetet inte ligger till grund för vetenskap (i den etablerade bemärkelsen) utan snarare fungerar som ett verktyg till att finna nya teorier att pröva vetenskapligt.
(...så har vi ju också jämförelsen med metoder som deltagande observation. Man skulle kunna peka på en rad likheter, men också en del skillnader. Den kopplingen får jag fundera lite mer över)
Men jag har en annan lösning som jag funderat lite över, där man kan använda sig av den metod B beskriver men som kanske även motiverar andra metoder. Om jag genom min gestaltande undersökning kopplade till vetenskapliga teorier skapar mig egna teorier om hur något fungerar eller hur min process ser ut så skulle jag kunna anta att det med största sannolikhet stämmer på fler än mig. Detta antagande kan jag göra om jag i mitt undersökande utgår från ett samartsperspektiv. En teori om att trots varje människas unika egenart så är vi väldigt lika. Man skulle kanske också kunna tillämpa matematikens sannolikhetsteori och mena på att om jag fungerar såhär så är det högst sannolikt att fler gör det, även om det självklart inte går att generalisera (men går det egentligen att någonsin göra det?).
På detta vis blir det konstnärliga, undersökande gestaltningsarbetet till nytta, vilket är ett av kraven för vetenskaplighet.
Man kan ju bara föreställa sig vilken guldgruva alla dessa vetenskapliga gestaltningsbeskrivningar (även de som inte i sig handlar om processen utan ämnet man undersöker) skulle kunna bli för en som vill forska vidare på ”konstens lärprocesser” (det ordet skulle jag föredra framför estetiska lärprocesser). Här skulle man kunna finna avgörande kunskaper som vetenskapligt motiverar en förändring av bildämnet i skolan.
Funderar OCH GESTALTAR vidare :)
torsdag 17 april 2008
HUVUDBRY OCH HUVUDFRÅGA
Min hjärna upptas fortfarande av tankar kring om en konstnärlig gestaltning kan ligga till grund för ett vetenskapligt arbete med didaktiskt perspektiv. Det ser ut som om detta blir en av mina viktigaste frågeställningar eftersom jag anser det som mycket viktigt att jag vid min examination måste kunna besvara den mycket möjliga frågan:
- På vilket sätt är ditt arbete vetenskapligt?
Ur mitt perspektiv är det möjligt att utforma ett arbete av det här slaget så att det blir vetenskapligt och eftersom möjligheten finns att göra den här sortens examensarbeten så är det ju också möjligt ur utbildningens perspektiv. Men det är ingen självklarhet och jag tror att det är viktigt att man vet vilken form av frågeställningar som faktiskt är möjliga att behandla utifrån ett konstnärligt undersökande arbete.
Eftersom det inte finns några tydliga riktlinjer för hur ett sådant här examensarbete går till och inte heller några argument för varför det är möjligt så måste jag själv skapa mig dem. Detta är ett tidsödande arbete och därför får detta bli mitt examensarbetes huvudfråga:
- Är det möjligt att göra ett vetenskapligt examensarbete med utgångspunkt ur konstnärlig gestaltning?
Men eftersom jag redan är mitt uppe i det jag kritiskt granskar, och alltså är mån om att svaret på frågan skall bli JA! Så kanske jag bör omformulera min fråga till:
- På vilka grunder är det möjligt att göra ett vetenskapligt arbete med utgångspunkt ur konstnärlig gestaltning?
För att besvara den här frågan måste jag behandla frågor som:
- Vad är konstnärlig forskning?
- Kan konstnärlig forskning sägas vila på vetenskaplig grund?
- Hur ser sådan forskning i så fall ut?
- Vilken typ av didaktiska frågor är relevant att undersöka i ett sådant arbete?
- Vad ser jag i min egen konstnärliga process som kan räknas till vetenskaplig forskning?
Säkerligen dyker fler frågor upp under arbetets gång.
En jobbig insikt är att om jag i mitt arbete upptäcker att svaret på min huvudfråga är:
- NEJ!
…blir jag då underkänd på mitt examensarbete?
- På vilket sätt är ditt arbete vetenskapligt?
Ur mitt perspektiv är det möjligt att utforma ett arbete av det här slaget så att det blir vetenskapligt och eftersom möjligheten finns att göra den här sortens examensarbeten så är det ju också möjligt ur utbildningens perspektiv. Men det är ingen självklarhet och jag tror att det är viktigt att man vet vilken form av frågeställningar som faktiskt är möjliga att behandla utifrån ett konstnärligt undersökande arbete.
Eftersom det inte finns några tydliga riktlinjer för hur ett sådant här examensarbete går till och inte heller några argument för varför det är möjligt så måste jag själv skapa mig dem. Detta är ett tidsödande arbete och därför får detta bli mitt examensarbetes huvudfråga:
- Är det möjligt att göra ett vetenskapligt examensarbete med utgångspunkt ur konstnärlig gestaltning?
Men eftersom jag redan är mitt uppe i det jag kritiskt granskar, och alltså är mån om att svaret på frågan skall bli JA! Så kanske jag bör omformulera min fråga till:
- På vilka grunder är det möjligt att göra ett vetenskapligt arbete med utgångspunkt ur konstnärlig gestaltning?
För att besvara den här frågan måste jag behandla frågor som:
- Vad är konstnärlig forskning?
- Kan konstnärlig forskning sägas vila på vetenskaplig grund?
- Hur ser sådan forskning i så fall ut?
- Vilken typ av didaktiska frågor är relevant att undersöka i ett sådant arbete?
- Vad ser jag i min egen konstnärliga process som kan räknas till vetenskaplig forskning?
Säkerligen dyker fler frågor upp under arbetets gång.
En jobbig insikt är att om jag i mitt arbete upptäcker att svaret på min huvudfråga är:
- NEJ!
…blir jag då underkänd på mitt examensarbete?
tisdag 15 april 2008
SMÅ, SMÅ STEG
Dagens föreläsning/seminarie med Cecilia Häggströms om forskningsmetodik inom design var riktigt givande. Man fick utrymme att ställa frågor kring alla oklarheter. Några blev besvarade och andra inte. Jag upplever fältet för konstnärlig forskning som lite oklart fortfarande men nu finns inte mer tid att göra fler förundersökningar, nu måste jag komma igång med mitt gestaltande arbete. Jag får hoppas på att svaren växer fram under arbetets gång. (För övrigt tycker jag att ordet gestaltning känns lite missvisande, att gestalta kring t.ex. ett begrepp,,, jag associerar till illustrationer. Jag tänker mer att arbetet är ett undersökande av t.ex. ett begrepp genom konstnärligt arbete. Eller ett undersökande av den kreativa/konstnärliga processen… och ibland både och.)
Eftermiddagen på UB var inte lika givande.
Givande diskussioner också med Karin och Johan, ett gemensamt trevande och en insikt i att vi alla egentligen undersöker samma sak fast från olika håll och på olika vis.
Eftermiddagen på UB var inte lika givande.
...skrev någon :)
måndag 14 april 2008
ATT SAMLA OCH ORDNA
Min förra termin här på HDK:
Utifrån temat konflikt skulle vi göra ett undersökande gestaltande arbete och sedan verbalisera detta i en ”vetenskaplig” rapport ur ett didaktiskt perspektiv. Det uppstod många frågor under det arbetet som kretsade ring metodval, frågeställningar och om arbetet verkligen kunde kallas för vetenskapligt.
Nu:
Då detta är mitt examensarbete känner jag att jag måste ta dessa frågor i beaktande innan jag ger mig på att formulera hur mitt gestaltande arbete skall genomföras. Jag känner ett behov av att hitta hållbara argument för varför konsten skall ses som forskning. Jag måste underbygga mitt arbete med mer kunskap, framför allt på området för konstnärlig forskning.
Därför ägnar jag just nu min tid åt läsning, läsning och läsning. Samtidigt som jag hela tiden för anteckningar och skissar i hopp om att hitta ett spår att följa.
Det gestaltande arbetet virvlar ännu bara som maskrosfrön kring alla nya begrepp och teorier som jag försöker förstå innehållet i.
THE PUZZEL
Utifrån temat konflikt skulle vi göra ett undersökande gestaltande arbete och sedan verbalisera detta i en ”vetenskaplig” rapport ur ett didaktiskt perspektiv. Det uppstod många frågor under det arbetet som kretsade ring metodval, frågeställningar och om arbetet verkligen kunde kallas för vetenskapligt.
Nu:
Då detta är mitt examensarbete känner jag att jag måste ta dessa frågor i beaktande innan jag ger mig på att formulera hur mitt gestaltande arbete skall genomföras. Jag känner ett behov av att hitta hållbara argument för varför konsten skall ses som forskning. Jag måste underbygga mitt arbete med mer kunskap, framför allt på området för konstnärlig forskning.
Därför ägnar jag just nu min tid åt läsning, läsning och läsning. Samtidigt som jag hela tiden för anteckningar och skissar i hopp om att hitta ett spår att följa.
Det gestaltande arbetet virvlar ännu bara som maskrosfrön kring alla nya begrepp och teorier som jag försöker förstå innehållet i.
THE PUZZEL
torsdag 10 april 2008
Saker börjar klarna :)
Mitt examensarbete utförs i formen av en korsbefruktning mellan konstnärlig forskning och utbildningsvetenskap.
Vad jag vill utforska är fältet för konstnärlig forskning och sanningsbegreppet.
Detta undersöker jag genom litteraturstudier och konstnärlig gestaltning. Det hela reflekteras sedan ur ett didaktiskt perspektiv.
Vad jag vill utforska är fältet för konstnärlig forskning och sanningsbegreppet.
Detta undersöker jag genom litteraturstudier och konstnärlig gestaltning. Det hela reflekteras sedan ur ett didaktiskt perspektiv.
måndag 7 april 2008
TANKAR EFTER FÖRSTA DAGEN PÅ HDK
Snart har jag tagit mig igenom två års naturvetenskapliga studier samt hela lärarutbildningen. Mål som från början kändes i det närmaste ouppnåeliga. Jag som var ”praktiskt lagd”, hur skulle jag klara av all denna teori, det var ju inte alls ”min grej”.
Men långsamt har detta växt in i mig, bit för bit har jag insett det som ingen lärare behagade delge mig under min skoltid, att praktik och teori inte är skilda världar, att de hör ihop, är ett och att jag därför är både och.
Jag har funnit det skrivna språket, visserligen fortfarande en trevande förälskelse, men jag har äntligen kunnat sätta ord på processer och känslor i samband med mitt skapande arbete som jag tidigare bara känt inuti.
En nyfikenhet har väckts i mig, en nyfikenhet på mitt kreativa arbete, en nyfikenhet att utforska det på ett annat plan.
Jag har lärt mig en hel del om olika forskningsfält genom all den litteratur som passerat under lärarutbildningen… men jag har en kunskapslucka här och det är i det forskningsfält som intresserar mig mest. Den konstnärliga forskningen.
Visst är jag förtrogen med att allt skapande är någon form av utforskande. Men hur ser det egentligen ut inom det konstnärliga forskningsfältet? Vad är det man utforskar? Vilka metoder används? Vilka teorier utgår man ifrån?
När blir ett skapande arbete vetenskapligt? Är det i den stund man börjar dokumentera det? …och i den stund man reflekterar över sin dokumentation?
Kan något så subjektivt som det egna skapandet någonsin bli vetenskapligt?
Kort sagt: Vad har jag att förhålla mig till?
Här finns ingen metodpraktika som räcker till, inga faktaböcker att luta sig emot. Men det finns en del artiklar att läsa och kanske kan jag få lite klarhet genom dessa. Det får bli så jag tar mig an det här examensarbetet.
Utan ett tydligt ämne, utan klara frågeställningar men med ett brinnande intresse.
Men långsamt har detta växt in i mig, bit för bit har jag insett det som ingen lärare behagade delge mig under min skoltid, att praktik och teori inte är skilda världar, att de hör ihop, är ett och att jag därför är både och.
Jag har funnit det skrivna språket, visserligen fortfarande en trevande förälskelse, men jag har äntligen kunnat sätta ord på processer och känslor i samband med mitt skapande arbete som jag tidigare bara känt inuti.
En nyfikenhet har väckts i mig, en nyfikenhet på mitt kreativa arbete, en nyfikenhet att utforska det på ett annat plan.
Jag har lärt mig en hel del om olika forskningsfält genom all den litteratur som passerat under lärarutbildningen… men jag har en kunskapslucka här och det är i det forskningsfält som intresserar mig mest. Den konstnärliga forskningen.
Visst är jag förtrogen med att allt skapande är någon form av utforskande. Men hur ser det egentligen ut inom det konstnärliga forskningsfältet? Vad är det man utforskar? Vilka metoder används? Vilka teorier utgår man ifrån?
När blir ett skapande arbete vetenskapligt? Är det i den stund man börjar dokumentera det? …och i den stund man reflekterar över sin dokumentation?
Kan något så subjektivt som det egna skapandet någonsin bli vetenskapligt?
Kort sagt: Vad har jag att förhålla mig till?
Här finns ingen metodpraktika som räcker till, inga faktaböcker att luta sig emot. Men det finns en del artiklar att läsa och kanske kan jag få lite klarhet genom dessa. Det får bli så jag tar mig an det här examensarbetet.
Utan ett tydligt ämne, utan klara frågeställningar men med ett brinnande intresse.
fredag 4 april 2008
FÖRSTA VECKAN
Totalförvirring. Det finns så mycket som jag vill undersöka... allt bara snurrar, flyter in i vartannat och bildar nya tankar. Jag skriver PM efter PM som är inaktuella innan de är klara...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)