ETT LÅÅÅNGT INLÄGG AV SKOLMINNEN...

...vissa minnen är skrämmande men det mest skrämmande är nog att det inte finns fler. Att stora delar av ens skoltid är ett svart hål.

Låg och mellanstadiet upplever jag som lustfyllda, jag minns vad vi jobbade med och jag minns att jag kände hur jag hela tiden lärde mig nytt.

Men hur kommer det sig att jag knappt minns några lektioner från gymnasiet? De få minnen jag har är hemska. En engelsklärare som tyckte att var och en skulle ställa sig upp i klassrummet och berätta något kul… på engelska då förstås. Jag blev kallsvettig och vägrade. Efter lång påtryckning av en lärare som inte fattade någonting brast det och jag började gråta. Jag är fortfarande rätt dålig på Engelska,,, inte särskilt konstigt. Inte ens bildlektionerna tyckte jag var speciellt givande (som estet hade man 15 timmar/vecka). Tänk vad mycket tid som gått till spillo, jag upplever mest att vi satt på utegården och kedjerökte. Fotografi tyckte jag om.
Men ett bra minne har jag från gymnasiet. Det är från svenskan. Vi hade en lärare som hette Lena Andersson, hon var sträng som fasen, bestämd och kunde sin sak… men hon var också en god pedagog. Hon förstod till exempel att många av oss tyckte det var jobbigt med muntliga redovisningar så hon delade in oss i små övningsgrupper och vi fick göra korta muntliga redovisningar om ämnen som vi kände oss trygga i. Jag gjorde en redovisning om järnframställning (farsan är smed och den processen hade man ju hört till leda). Sedan ökades gruppantalet successivt tills vi slutligen fick redovisa för hela klassen,,, bra sätt att gå tillväga tycker jag. Musikläraren gillade jag också, han var riktigt kul och vi fick sjunga mycket. Här skrev jag också mitt enda riktigt bra provresultat under hela gymnasiet, alla rätt på gehörsdelen höjde snittet rejält. I många av ämnena på gymnasiet minns jag inte ens hur läraren såg ut, minns inte vad vi gjorde eller om jag ens var där… men med tanke på min låga frånvaro så var jag förmodligen det.

Från högstadiet har jag inga negativa minnen men minns heller inte speciellt mycket av vad jag lärt mig. Jag minns vissa lärare som jag gillade och som fick mig att bli intresserad, eller var jag intresserad av deras ämnen redan innan? Svårt att veta vad som lett till vad. Jag hade bra betyg i slöjd, bild, musik och gymnastik,,, tyckte att dessa ämnen var roligast men inte överdrivet roliga. Jag kan inte heller minnas att jag var speciellt mycket bättre än många andra i klassen som fick lägre betyg än mig. Hade lärarna redan bestämt sig för att jag var ”praktiskt lagd” ( (som dom själva uttryckte det) Dom hänvisad ofta till att jag hade det i blodet eftersom båda mina föräldrar var konsthantverkare) och gjorde det enkelt för sig,,, jag menar borde inte lärarna i de mer teoretiska ämnena kunnat få mig att jobba för ett bättre betyg? Jag vet ju idag att jag kan. Eller var jag så hopplös. Jag vet att jag inte var det. Utan att öppna en enda bok hemma under hela högstadiet lyckades jag få 3,0 i medelbetyg, det tycker jag är ett ganska starkt tecken på att resurserna fanns.

Jag har en känsla av att jag tappade fart någon gång i början av högstadiet och sedan orkade jag aldrig komma igen… och ingen fanns där och fångade upp mig. Inte lärarna, inte mina föräldrar…

Men jag tänkte nu koncentrera mig på de lärare jag upplevde som bra (det blir lätt så gnälligt annars). Vad var det de hade? Vad är det som gör att jag minns dem och deras lektioner?

Raido Mäsak, Teknik: Jag älskade hans lektioner, han fattade tycke för mig på något vis. Kanske för att jag var tjej och intresserad av teknik. Var snabb på att göra kopplingsscheman (Estetisk lärprocess?), visste hur en tvåtaktare fungerar… och så vann jag över killarna i den stående styrketävlingen att trycka ihop en stötdämpare på kortast tid. Stark och teknisk var två ord jag identifierade mig med… jag hade ju blivit intalad hela livet att jag var just detta (pojkflicka, stark och teknisk) vilket också resulterade i att jag blev det… ja, jag tror att det sker i den ordningen. Jag älskade teknik och jag njöt varje sekund av uppmärksamheten.

Agneta, kemi: Kemin gillade jag av den enkla anledningen att man hade som uppgift att hela tiden illustrera olika labbar så snyggt man bara kunde i sin skrivbok. Varje labb man gjorde skulle noga dokumenteras och illustreras… och jag lärde mig jättemycket där på Agnetas lektioner. Och jag kommer fortfarande ihåg stora delar av periodiska systemet, SIV-regeln, formeln för svavelsyra, saltsyra och mycket mer. Var detta en estetisk lärprocess?

Kjell Walderborn, samhällskunskap: Han körde stenciler och katederundervisning för hela slanten… det låter ju inte så kul. Men han hade en skön energi och han målade på tavlan helt fantastiska bilder till allt han sade, använde färgkritor och skrev vansinnigt snyggt. Vi skrev av det han skrev och gjorde egna illustrationer till lektionsinnehållet. Även här minns jag fortfarande mycket av det jag lärde mig. Estetiska lärprocesser?

Lennart, träslöjd: Vi hade en slöjdlärare som inte körde modellslöjdundervisning. Vi fick tillverka i stort sett vad vi ville. Jag gjorde bland annat ett barbord. För samma lärare gjorde jag på mellanstadiet en specialtillverkad sked för halv special,,, en korv och två kulor mos,,, gissa vilken form den skeden hade? Man kunder tillverka saker som var till någon nytta. Jag jobbade med händerna och lärde mig samtidigt något jag hade användning för. Estetisk lärprocess.

Bilden däremot upplevde jag aldrig som varken intressant eller givande (Jag var trotsig och vägrade till och med att genomföra vissa uppgifter, ändå fick jag bra betyg). Det var statiskt. Givna uppgifter som baserades på teknik och material,,, samma, år efter år. Jag fick samma uppgifter som min storasyster fått fem år tidigare. Och fortfarande gjorde eleverna samma uppgifter då jag nu haft praktik där femton år senare. Det är så man ryser. Vi jobbade med estetik men bara för estetikens egen skull istället för att använda den som verktyg för ett mycket mer nyanserat lärande. Ett lärande om oss själva och vår omvärld (ramlade visst tillbaka i gnällträsket där på slutet).

Varför jag skriver ur mig allt det här vet jag inte men på något sätt var jag bara tvungen att få det gjort.