Genom pragmatismen har sanningsbegreppet avdramatiserats, har inte längre något intresse av att fundera över sanningen…
s.31 Ni vill ha ett system som förenar bäggedera: den vetenskapliga troheten mot fakta och beredvilligheten att ta hänsyn till dem, kort sagt en anpassningens anda, men också den gamla förtröstan på mänskliga värden och den resulterande spontaniteten av antingen religiöst eller romantiskt slag. Detta är då ert dillemma: ni finner en inhuman och irreligiös empirism eller en rationalistisk filosofi som visserligen må kalla sig religiös men undviker all direkt beröring med konkreta fakta, sorger och glädjeämnen.
s. 46 Vad den pragmatiska metoden innebär är alltså så här långt inte särskilda resultat, bara en inställning, en orientering: inställningen att bortse från sådant som de yttersta tingen, principer, kategorier, förmenta nödvändigheter, och att se på de närmsta tingen, resultat, konsekvenser, fakta.
s. 45 Vetenskap och metafysik skulle komma mycket närmare varandra, ja faktiskt arbeta hand i hand.
…sanningen är inte konstant, den är olika för olika personer och omskapas hela tiden av människan… är den sociokulturell?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar