tisdag 27 maj 2008
måndag 26 maj 2008
DET TAR INTE SLUT FÖR ATT ETT PROJEKT ÄR ÖVER
Idag fick jag hem boken "Mellan konst och vetande" där finns en hel del intressant att relatera till den uppsats som nu ligger på examinatorernas bord...
...och nu när jag skulle börja förbereda mig inför en annan uppgift så fann jag den här beskrivningen av William Kentridges verk Black Box/Chambre Noire på moderna muséets hemsida:
"Miniatyrteatern som form härstammar således från den modell Kentridge arbetade med inför uppsättningen av Trollflöjten och stora delar av Philip Millers soundtrack referar till musiken från operan. Projektionen över våra huvuden och det ljus som skapar de rörliga bilderna påminner vidare om Platons beskrivning av ljus som flödar in i grottan. Men där både Mozarts och Platons positiva anda kring upplysningen som projekt präglar deras arbeten kan man säga att Kentridges verk undersöker och reflekterar kring dess baksida, skuggorna som kunskapens ljus har kastat över världen. Finns ens den sanning Platon skrev om? Vad har historien lärt oss? Trots att Black Box/Chambre Noire utgår från kärnfrågor ur den koloniala historien belyser verket nödvändiga frågeställningar i världen just nu."
Och självklart är det så... att allt vävs samman och inget någonsin riktigt avslutas. Allt är liksom bara små stopp på resan.... det är skönt.
...och nu när jag skulle börja förbereda mig inför en annan uppgift så fann jag den här beskrivningen av William Kentridges verk Black Box/Chambre Noire på moderna muséets hemsida:
"Miniatyrteatern som form härstammar således från den modell Kentridge arbetade med inför uppsättningen av Trollflöjten och stora delar av Philip Millers soundtrack referar till musiken från operan. Projektionen över våra huvuden och det ljus som skapar de rörliga bilderna påminner vidare om Platons beskrivning av ljus som flödar in i grottan. Men där både Mozarts och Platons positiva anda kring upplysningen som projekt präglar deras arbeten kan man säga att Kentridges verk undersöker och reflekterar kring dess baksida, skuggorna som kunskapens ljus har kastat över världen. Finns ens den sanning Platon skrev om? Vad har historien lärt oss? Trots att Black Box/Chambre Noire utgår från kärnfrågor ur den koloniala historien belyser verket nödvändiga frågeställningar i världen just nu."
Och självklart är det så... att allt vävs samman och inget någonsin riktigt avslutas. Allt är liksom bara små stopp på resan.... det är skönt.
söndag 25 maj 2008
NU ÄR JAG UTE OCH CYKLAR PÅ RIKTIG
uppsatsen färdig
mors dag
och värsta grymma cykeln i present
livet leker
onsdag 21 maj 2008
tisdag 20 maj 2008
DET ÄR SÅ OTROLIGT SVÅRT...
att skriva...
att få ihop allt.
Eftersom det undersökande arbetet har kommit att handla om mig själv och min relation till konsten och pedagogiken så blir ju hela rapporten en massa eget tyckande. Mitt eget perspektiv i jämförelse med helheten. Det är ju just så en vetenskaplig undersökning inte får genomföras. Men eftersom undersökningen är konstnärlig... då borde det vara okay. Eller?
Jag är rädd att jag är ute och cyklar...
att det skiter sig alltihop. Det är så mycket mer jag skulle vilja läsa och pröva innan jag känner mig färdig att skriva. Men...
...det är inte många dagar kvar nu.
Imorgon måste jag få iväg ett utkast till Tarja.
att få ihop allt.
Eftersom det undersökande arbetet har kommit att handla om mig själv och min relation till konsten och pedagogiken så blir ju hela rapporten en massa eget tyckande. Mitt eget perspektiv i jämförelse med helheten. Det är ju just så en vetenskaplig undersökning inte får genomföras. Men eftersom undersökningen är konstnärlig... då borde det vara okay. Eller?
Jag är rädd att jag är ute och cyklar...
att det skiter sig alltihop. Det är så mycket mer jag skulle vilja läsa och pröva innan jag känner mig färdig att skriva. Men...
...det är inte många dagar kvar nu.
Imorgon måste jag få iväg ett utkast till Tarja.
KAMERAN ÄR RIGGAD
Igår kväll gjorde jag klart för att dokumentera min gestaltning.
T är på dagis idag.
L, M och jag verkar ha klarat oss... peppar, peppar :)
N är fortfarande sjuk och idag var det min tur att vara hemma.
Som tur är så sover han mest så jag hinner skriva lite.
Hoppas kunna jobba vidare med gestaltandet ikväll när M kommit hem.
måndag 19 maj 2008
söndag 18 maj 2008
fredag 16 maj 2008
SÅGNINGEN SÅGAD
Jag har äntligen börjat skriva på uppsatsen. Vid analys av processen får jag en ny idé om hur jag skall gestalta mitt arbete.
Sågen som metafor är sågad och istället jobbar jag nu med konturer.
Mitt arbete kanske i själv verket har varit ett försök att hitta mig själv och en kontext där jag passar in.
Ett försök att hitta min egen kontur.
Sågen som metafor är sågad och istället jobbar jag nu med konturer.
Mitt arbete kanske i själv verket har varit ett försök att hitta mig själv och en kontext där jag passar in.
Ett försök att hitta min egen kontur.
onsdag 14 maj 2008
tisdag 13 maj 2008
SAKER KNYTS IHOP OCH FALLER PÅ PLATS
Rasoul berättade om Platons roll i hur vi ser på konsten idag. Platon =konstens fiende nummer ett.
Platons idéer om den absoluta sanningen:
De absoluta ideerna=sanningen (det manliga förnuftet)
Vår värld=en skugga av den absoluta idévärlden
Konsten=en skugga/avbild av vår värld=längst ner i hierarkin
Ett nytt ord:
Aletheia=sanning relaterad till konst=insikt
Handledning med Tarja. Hon tycker alltid att läget är under kontroll,,, oroväckande men samtidigt väldigt lugnande på något vis. Tipsade om Mikael Alexandersson.
I läsningen och skrivandet flyter allt på bra, jag har ju trots allt en process att knyta an till även om den inte alstrat något materiellt ännu. Det är lite svårt bara att veta vart tonvikten på texten skall ligga när jag inte riktigt har kontroll på mitt gestaltningsarbete (känns som om jag har skrivit den här meningen i minst två tidigare processbloggar :)).
Hansledning med Mattias och Katti.
Gör något av det där som påverkat hela den här terminen, din ansökan till Valand, ta vara på frustrationen.
Tanken har slagit mig, men fegheten har fått mig att avstå. Vill inte visa min sårbarhet. Har kämpat för detta sååå länge,,, hur naivt det än kan låta så känns det som hela min tillvara står och faller med hur det går. Jag är ju så nääära nu. Som när man bygger ett korthus och skall bara, bara få dit toppen,,, man håller andan,,, inte andas, inte andas för då rasar hela skiten.
Samtidigt som jag på kryssen i almanackan och sidorna som avverkas i böckerna ser att tiden faktiskt rör sig frammåt så står den på något vis stilla. Allt står stilla i väntan på brevet. Brevet med dommen.
Jag ältar intervjun i huvudet gång på gång. Tänker att dom tycker att jag inte platsar. Jag vill platsa, jag vill passa in.
Jag är förbannad på hur mycket av ens liv som styrs av andra än mig själv,,, samtidigt som jag vet att mitt liv inte varit någonting utan alla andra.
Hela ansökningsförfarandet är så otroligt långdraget, måste det ta sån tid.
När det gäller gestaltningsarbetet är jag
spänd
okoncentrerad
självkritisk
...jag vill så gärna komma vidare, att det skall bli bättre för varje projekt, examensarbetet skulle bli pricken över iet. Svårt ibland att få till en prick.
Tillåt dig att genomföra även dåliga idéer säger Katti, slappna av!
Jag har haft så många idéer men inte tyckt att någonting duger... de som redan är förkastade känner jag inte för att ta upp... de idéer som växt fram den senaste veckan handlar om sågning.
"Att såga" som metafor för att vara kritisk,,, vi skall lära våra elever ett vetenskapligt förhållningssätt, få dem att tänka kritiskt,,, men när övergår det konstruktivt kritiska tänkandet till destruktivt kritiskt tänkande?
"Såga" också metafor för min egen självkritik, för prestationsångest.
"Sågning" som metafor för min största rädsla, att bli bortvald, att inte duga.
"Sågen" det vetenskapliga vekrktyget, att såga bort bit för bit tills endast kärnan återstår.
Frågan är nu bara om det är en motorsåg eller en fogsvans. Det hade ju varit coolt om det var en motorsåg, härligt brötigt och snabbavverkande... men det måste nog erkännas att det i just detta fall rör sig om en dåligt slipad fogsvans... långsamt och svettigt.
Platons idéer om den absoluta sanningen:
De absoluta ideerna=sanningen (det manliga förnuftet)
Vår värld=en skugga av den absoluta idévärlden
Konsten=en skugga/avbild av vår värld=längst ner i hierarkin
Ett nytt ord:
Aletheia=sanning relaterad till konst=insikt
Handledning med Tarja. Hon tycker alltid att läget är under kontroll,,, oroväckande men samtidigt väldigt lugnande på något vis. Tipsade om Mikael Alexandersson.
I läsningen och skrivandet flyter allt på bra, jag har ju trots allt en process att knyta an till även om den inte alstrat något materiellt ännu. Det är lite svårt bara att veta vart tonvikten på texten skall ligga när jag inte riktigt har kontroll på mitt gestaltningsarbete (känns som om jag har skrivit den här meningen i minst två tidigare processbloggar :)).
Hansledning med Mattias och Katti.
Gör något av det där som påverkat hela den här terminen, din ansökan till Valand, ta vara på frustrationen.
Tanken har slagit mig, men fegheten har fått mig att avstå. Vill inte visa min sårbarhet. Har kämpat för detta sååå länge,,, hur naivt det än kan låta så känns det som hela min tillvara står och faller med hur det går. Jag är ju så nääära nu. Som när man bygger ett korthus och skall bara, bara få dit toppen,,, man håller andan,,, inte andas, inte andas för då rasar hela skiten.
Samtidigt som jag på kryssen i almanackan och sidorna som avverkas i böckerna ser att tiden faktiskt rör sig frammåt så står den på något vis stilla. Allt står stilla i väntan på brevet. Brevet med dommen.
Jag ältar intervjun i huvudet gång på gång. Tänker att dom tycker att jag inte platsar. Jag vill platsa, jag vill passa in.
Jag är förbannad på hur mycket av ens liv som styrs av andra än mig själv,,, samtidigt som jag vet att mitt liv inte varit någonting utan alla andra.
Hela ansökningsförfarandet är så otroligt långdraget, måste det ta sån tid.
När det gäller gestaltningsarbetet är jag
spänd
okoncentrerad
självkritisk
...jag vill så gärna komma vidare, att det skall bli bättre för varje projekt, examensarbetet skulle bli pricken över iet. Svårt ibland att få till en prick.
Tillåt dig att genomföra även dåliga idéer säger Katti, slappna av!
Jag har haft så många idéer men inte tyckt att någonting duger... de som redan är förkastade känner jag inte för att ta upp... de idéer som växt fram den senaste veckan handlar om sågning.
"Att såga" som metafor för att vara kritisk,,, vi skall lära våra elever ett vetenskapligt förhållningssätt, få dem att tänka kritiskt,,, men när övergår det konstruktivt kritiska tänkandet till destruktivt kritiskt tänkande?
"Såga" också metafor för min egen självkritik, för prestationsångest.
"Sågning" som metafor för min största rädsla, att bli bortvald, att inte duga.
"Sågen" det vetenskapliga vekrktyget, att såga bort bit för bit tills endast kärnan återstår.
Frågan är nu bara om det är en motorsåg eller en fogsvans. Det hade ju varit coolt om det var en motorsåg, härligt brötigt och snabbavverkande... men det måste nog erkännas att det i just detta fall rör sig om en dåligt slipad fogsvans... långsamt och svettigt.
måndag 12 maj 2008
...
pendlar mellan förvirring och kontroll
är nära men långt ifrån framme
tvivlar
sju arbetsdagar kvar
har tusen sågade idéer
ingen gestaltning
ingen text
Väntar på ett brev
Svävar i ett ovisst mellanrum
ovisshet
mellanrum
förlorat fotfäste
torsdag 8 maj 2008
FÄRDIGRESEARCHAT FÖR EN STUND
Jag får nu anta att jag har ”researchat” klart för en stund. Jag märket att det här projektet följer ungefär samma mönster som mina tidigare här på HDK, inte i innehåll utan i form.
I början har jag bara en aning om vilket område jag rör mig i.
Sedan har jag en ganska lång förvirrad sökarfas då jag gör en massa associationer och utsvävningar som inte riktigt har med ämnet att göra men som ändå är en mycket viktigt del i arbetet att ringa in det egentliga intresseområdet.
När detta, många gånger långsökta och till synes förvirrade, arbete börjar utkristallisera en tanke som känns relevant och sammanhållen,,, då är det dags att ”sätta ner foten” (som Katti brukar uttrycka det (och referera till Christian Wiedeberg)).
Det är just där jag befinner mig nu.
I detta läge är det intressant att gå tillbaka i sin dokumentation och se på arbetet mer utifrån. Varje gång visar det sig att jag faktiskt haft en ganska tydlig linje (ofta löpandes parallellt med flera andra spår) redan från början men som har varit omöjlig att se undertiden.
Jag tror inte heller att det alltid är önskvärt att se detta spår i ett för tidigt skede eftersom jag då tenderar att låsa in mig i ett alldeles för snävt tankemönster.
_________________
Tänker på det här med gestaltningen och rapporten hur det på samma gång som det är ett arbete faktiskt kan fokusera på två olika saker. Eller kan det det?
Jag ser det som mitt gestaltningsarbete har tre tydliga spår som nu håller på att reduceras till ett :
1) Tankarna kring kunskapande och identitet.
2) Förhållandet mellan teori och praktik (eller vetenskap och konst om man så vill), deras beroendeställning till varandra.
3) Min egen process.
I det gestaltande arbetet tenderar jag att mer och mer fokusera på nummer ett. Hur identiteten förändras i takt med att man lär sig nytt. Hur förvirrande det kan vara när gamla tankemönster sätts i gungning. Hur man måste försöka att ständigt förhålla sig kritiskt till sina tankar och vara beredd att omformulera och förändra sina uppfattningar. Jag har också en tanke om att de tre spåren håller på att smältas samman till ett... jag tror att jag funnit en gemensam nämnare (en koppling, en bro) för gestaltande processer, identitesskapande, vetenskapligt förhållningssätt och pedagogik... men det får bli ett senare inlägg.
I den del som består av en skriftlig reflektion kring det gestaltande arbetet, alltså rapporten, tenderar jag att fokusera på processen eftersom jag upptäckt ett mönster i mitt arbetssätt som verkar vara återkommande vilket känns intressant att skriva om.
Men jag skulle också kunna göra en mer sammanhållen helhet genom att i texten ha samma fokus som det gestaltningen nu har intagit.
Det senare kanske är mer önskvärt.
I början har jag bara en aning om vilket område jag rör mig i.
Sedan har jag en ganska lång förvirrad sökarfas då jag gör en massa associationer och utsvävningar som inte riktigt har med ämnet att göra men som ändå är en mycket viktigt del i arbetet att ringa in det egentliga intresseområdet.
När detta, många gånger långsökta och till synes förvirrade, arbete börjar utkristallisera en tanke som känns relevant och sammanhållen,,, då är det dags att ”sätta ner foten” (som Katti brukar uttrycka det (och referera till Christian Wiedeberg)).
Det är just där jag befinner mig nu.
I detta läge är det intressant att gå tillbaka i sin dokumentation och se på arbetet mer utifrån. Varje gång visar det sig att jag faktiskt haft en ganska tydlig linje (ofta löpandes parallellt med flera andra spår) redan från början men som har varit omöjlig att se undertiden.
Jag tror inte heller att det alltid är önskvärt att se detta spår i ett för tidigt skede eftersom jag då tenderar att låsa in mig i ett alldeles för snävt tankemönster.
_________________
Tänker på det här med gestaltningen och rapporten hur det på samma gång som det är ett arbete faktiskt kan fokusera på två olika saker. Eller kan det det?
Jag ser det som mitt gestaltningsarbete har tre tydliga spår som nu håller på att reduceras till ett :
1) Tankarna kring kunskapande och identitet.
2) Förhållandet mellan teori och praktik (eller vetenskap och konst om man så vill), deras beroendeställning till varandra.
3) Min egen process.
I det gestaltande arbetet tenderar jag att mer och mer fokusera på nummer ett. Hur identiteten förändras i takt med att man lär sig nytt. Hur förvirrande det kan vara när gamla tankemönster sätts i gungning. Hur man måste försöka att ständigt förhålla sig kritiskt till sina tankar och vara beredd att omformulera och förändra sina uppfattningar. Jag har också en tanke om att de tre spåren håller på att smältas samman till ett... jag tror att jag funnit en gemensam nämnare (en koppling, en bro) för gestaltande processer, identitesskapande, vetenskapligt förhållningssätt och pedagogik... men det får bli ett senare inlägg.
I den del som består av en skriftlig reflektion kring det gestaltande arbetet, alltså rapporten, tenderar jag att fokusera på processen eftersom jag upptäckt ett mönster i mitt arbetssätt som verkar vara återkommande vilket känns intressant att skriva om.
Men jag skulle också kunna göra en mer sammanhållen helhet genom att i texten ha samma fokus som det gestaltningen nu har intagit.
Det senare kanske är mer önskvärt.
fredag 2 maj 2008
HAR VARIT PÅ BILTEMA...
...och köpt lite kul prylar att jobba med tills bättre ideer dyker upp.
Kanske kan det hjälpa mig att koppla samman ett och annat :)
ETT LÅÅÅNGT INLÄGG AV SKOLMINNEN...
...vissa minnen är skrämmande men det mest skrämmande är nog att det inte finns fler. Att stora delar av ens skoltid är ett svart hål.
Låg och mellanstadiet upplever jag som lustfyllda, jag minns vad vi jobbade med och jag minns att jag kände hur jag hela tiden lärde mig nytt.
Men hur kommer det sig att jag knappt minns några lektioner från gymnasiet? De få minnen jag har är hemska. En engelsklärare som tyckte att var och en skulle ställa sig upp i klassrummet och berätta något kul… på engelska då förstås. Jag blev kallsvettig och vägrade. Efter lång påtryckning av en lärare som inte fattade någonting brast det och jag började gråta. Jag är fortfarande rätt dålig på Engelska,,, inte särskilt konstigt. Inte ens bildlektionerna tyckte jag var speciellt givande (som estet hade man 15 timmar/vecka). Tänk vad mycket tid som gått till spillo, jag upplever mest att vi satt på utegården och kedjerökte. Fotografi tyckte jag om.
Men ett bra minne har jag från gymnasiet. Det är från svenskan. Vi hade en lärare som hette Lena Andersson, hon var sträng som fasen, bestämd och kunde sin sak… men hon var också en god pedagog. Hon förstod till exempel att många av oss tyckte det var jobbigt med muntliga redovisningar så hon delade in oss i små övningsgrupper och vi fick göra korta muntliga redovisningar om ämnen som vi kände oss trygga i. Jag gjorde en redovisning om järnframställning (farsan är smed och den processen hade man ju hört till leda). Sedan ökades gruppantalet successivt tills vi slutligen fick redovisa för hela klassen,,, bra sätt att gå tillväga tycker jag. Musikläraren gillade jag också, han var riktigt kul och vi fick sjunga mycket. Här skrev jag också mitt enda riktigt bra provresultat under hela gymnasiet, alla rätt på gehörsdelen höjde snittet rejält. I många av ämnena på gymnasiet minns jag inte ens hur läraren såg ut, minns inte vad vi gjorde eller om jag ens var där… men med tanke på min låga frånvaro så var jag förmodligen det.
Från högstadiet har jag inga negativa minnen men minns heller inte speciellt mycket av vad jag lärt mig. Jag minns vissa lärare som jag gillade och som fick mig att bli intresserad, eller var jag intresserad av deras ämnen redan innan? Svårt att veta vad som lett till vad. Jag hade bra betyg i slöjd, bild, musik och gymnastik,,, tyckte att dessa ämnen var roligast men inte överdrivet roliga. Jag kan inte heller minnas att jag var speciellt mycket bättre än många andra i klassen som fick lägre betyg än mig. Hade lärarna redan bestämt sig för att jag var ”praktiskt lagd” ( (som dom själva uttryckte det) Dom hänvisad ofta till att jag hade det i blodet eftersom båda mina föräldrar var konsthantverkare) och gjorde det enkelt för sig,,, jag menar borde inte lärarna i de mer teoretiska ämnena kunnat få mig att jobba för ett bättre betyg? Jag vet ju idag att jag kan. Eller var jag så hopplös. Jag vet att jag inte var det. Utan att öppna en enda bok hemma under hela högstadiet lyckades jag få 3,0 i medelbetyg, det tycker jag är ett ganska starkt tecken på att resurserna fanns.
Jag har en känsla av att jag tappade fart någon gång i början av högstadiet och sedan orkade jag aldrig komma igen… och ingen fanns där och fångade upp mig. Inte lärarna, inte mina föräldrar…
Men jag tänkte nu koncentrera mig på de lärare jag upplevde som bra (det blir lätt så gnälligt annars). Vad var det de hade? Vad är det som gör att jag minns dem och deras lektioner?
Raido Mäsak, Teknik: Jag älskade hans lektioner, han fattade tycke för mig på något vis. Kanske för att jag var tjej och intresserad av teknik. Var snabb på att göra kopplingsscheman (Estetisk lärprocess?), visste hur en tvåtaktare fungerar… och så vann jag över killarna i den stående styrketävlingen att trycka ihop en stötdämpare på kortast tid. Stark och teknisk var två ord jag identifierade mig med… jag hade ju blivit intalad hela livet att jag var just detta (pojkflicka, stark och teknisk) vilket också resulterade i att jag blev det… ja, jag tror att det sker i den ordningen. Jag älskade teknik och jag njöt varje sekund av uppmärksamheten.
Agneta, kemi: Kemin gillade jag av den enkla anledningen att man hade som uppgift att hela tiden illustrera olika labbar så snyggt man bara kunde i sin skrivbok. Varje labb man gjorde skulle noga dokumenteras och illustreras… och jag lärde mig jättemycket där på Agnetas lektioner. Och jag kommer fortfarande ihåg stora delar av periodiska systemet, SIV-regeln, formeln för svavelsyra, saltsyra och mycket mer. Var detta en estetisk lärprocess?
Kjell Walderborn, samhällskunskap: Han körde stenciler och katederundervisning för hela slanten… det låter ju inte så kul. Men han hade en skön energi och han målade på tavlan helt fantastiska bilder till allt han sade, använde färgkritor och skrev vansinnigt snyggt. Vi skrev av det han skrev och gjorde egna illustrationer till lektionsinnehållet. Även här minns jag fortfarande mycket av det jag lärde mig. Estetiska lärprocesser?
Lennart, träslöjd: Vi hade en slöjdlärare som inte körde modellslöjdundervisning. Vi fick tillverka i stort sett vad vi ville. Jag gjorde bland annat ett barbord. För samma lärare gjorde jag på mellanstadiet en specialtillverkad sked för halv special,,, en korv och två kulor mos,,, gissa vilken form den skeden hade? Man kunder tillverka saker som var till någon nytta. Jag jobbade med händerna och lärde mig samtidigt något jag hade användning för. Estetisk lärprocess.
Bilden däremot upplevde jag aldrig som varken intressant eller givande (Jag var trotsig och vägrade till och med att genomföra vissa uppgifter, ändå fick jag bra betyg). Det var statiskt. Givna uppgifter som baserades på teknik och material,,, samma, år efter år. Jag fick samma uppgifter som min storasyster fått fem år tidigare. Och fortfarande gjorde eleverna samma uppgifter då jag nu haft praktik där femton år senare. Det är så man ryser. Vi jobbade med estetik men bara för estetikens egen skull istället för att använda den som verktyg för ett mycket mer nyanserat lärande. Ett lärande om oss själva och vår omvärld (ramlade visst tillbaka i gnällträsket där på slutet).
Varför jag skriver ur mig allt det här vet jag inte men på något sätt var jag bara tvungen att få det gjort.
Låg och mellanstadiet upplever jag som lustfyllda, jag minns vad vi jobbade med och jag minns att jag kände hur jag hela tiden lärde mig nytt.
Men hur kommer det sig att jag knappt minns några lektioner från gymnasiet? De få minnen jag har är hemska. En engelsklärare som tyckte att var och en skulle ställa sig upp i klassrummet och berätta något kul… på engelska då förstås. Jag blev kallsvettig och vägrade. Efter lång påtryckning av en lärare som inte fattade någonting brast det och jag började gråta. Jag är fortfarande rätt dålig på Engelska,,, inte särskilt konstigt. Inte ens bildlektionerna tyckte jag var speciellt givande (som estet hade man 15 timmar/vecka). Tänk vad mycket tid som gått till spillo, jag upplever mest att vi satt på utegården och kedjerökte. Fotografi tyckte jag om.
Men ett bra minne har jag från gymnasiet. Det är från svenskan. Vi hade en lärare som hette Lena Andersson, hon var sträng som fasen, bestämd och kunde sin sak… men hon var också en god pedagog. Hon förstod till exempel att många av oss tyckte det var jobbigt med muntliga redovisningar så hon delade in oss i små övningsgrupper och vi fick göra korta muntliga redovisningar om ämnen som vi kände oss trygga i. Jag gjorde en redovisning om järnframställning (farsan är smed och den processen hade man ju hört till leda). Sedan ökades gruppantalet successivt tills vi slutligen fick redovisa för hela klassen,,, bra sätt att gå tillväga tycker jag. Musikläraren gillade jag också, han var riktigt kul och vi fick sjunga mycket. Här skrev jag också mitt enda riktigt bra provresultat under hela gymnasiet, alla rätt på gehörsdelen höjde snittet rejält. I många av ämnena på gymnasiet minns jag inte ens hur läraren såg ut, minns inte vad vi gjorde eller om jag ens var där… men med tanke på min låga frånvaro så var jag förmodligen det.
Från högstadiet har jag inga negativa minnen men minns heller inte speciellt mycket av vad jag lärt mig. Jag minns vissa lärare som jag gillade och som fick mig att bli intresserad, eller var jag intresserad av deras ämnen redan innan? Svårt att veta vad som lett till vad. Jag hade bra betyg i slöjd, bild, musik och gymnastik,,, tyckte att dessa ämnen var roligast men inte överdrivet roliga. Jag kan inte heller minnas att jag var speciellt mycket bättre än många andra i klassen som fick lägre betyg än mig. Hade lärarna redan bestämt sig för att jag var ”praktiskt lagd” ( (som dom själva uttryckte det) Dom hänvisad ofta till att jag hade det i blodet eftersom båda mina föräldrar var konsthantverkare) och gjorde det enkelt för sig,,, jag menar borde inte lärarna i de mer teoretiska ämnena kunnat få mig att jobba för ett bättre betyg? Jag vet ju idag att jag kan. Eller var jag så hopplös. Jag vet att jag inte var det. Utan att öppna en enda bok hemma under hela högstadiet lyckades jag få 3,0 i medelbetyg, det tycker jag är ett ganska starkt tecken på att resurserna fanns.
Jag har en känsla av att jag tappade fart någon gång i början av högstadiet och sedan orkade jag aldrig komma igen… och ingen fanns där och fångade upp mig. Inte lärarna, inte mina föräldrar…
Men jag tänkte nu koncentrera mig på de lärare jag upplevde som bra (det blir lätt så gnälligt annars). Vad var det de hade? Vad är det som gör att jag minns dem och deras lektioner?
Raido Mäsak, Teknik: Jag älskade hans lektioner, han fattade tycke för mig på något vis. Kanske för att jag var tjej och intresserad av teknik. Var snabb på att göra kopplingsscheman (Estetisk lärprocess?), visste hur en tvåtaktare fungerar… och så vann jag över killarna i den stående styrketävlingen att trycka ihop en stötdämpare på kortast tid. Stark och teknisk var två ord jag identifierade mig med… jag hade ju blivit intalad hela livet att jag var just detta (pojkflicka, stark och teknisk) vilket också resulterade i att jag blev det… ja, jag tror att det sker i den ordningen. Jag älskade teknik och jag njöt varje sekund av uppmärksamheten.
Agneta, kemi: Kemin gillade jag av den enkla anledningen att man hade som uppgift att hela tiden illustrera olika labbar så snyggt man bara kunde i sin skrivbok. Varje labb man gjorde skulle noga dokumenteras och illustreras… och jag lärde mig jättemycket där på Agnetas lektioner. Och jag kommer fortfarande ihåg stora delar av periodiska systemet, SIV-regeln, formeln för svavelsyra, saltsyra och mycket mer. Var detta en estetisk lärprocess?
Kjell Walderborn, samhällskunskap: Han körde stenciler och katederundervisning för hela slanten… det låter ju inte så kul. Men han hade en skön energi och han målade på tavlan helt fantastiska bilder till allt han sade, använde färgkritor och skrev vansinnigt snyggt. Vi skrev av det han skrev och gjorde egna illustrationer till lektionsinnehållet. Även här minns jag fortfarande mycket av det jag lärde mig. Estetiska lärprocesser?
Lennart, träslöjd: Vi hade en slöjdlärare som inte körde modellslöjdundervisning. Vi fick tillverka i stort sett vad vi ville. Jag gjorde bland annat ett barbord. För samma lärare gjorde jag på mellanstadiet en specialtillverkad sked för halv special,,, en korv och två kulor mos,,, gissa vilken form den skeden hade? Man kunder tillverka saker som var till någon nytta. Jag jobbade med händerna och lärde mig samtidigt något jag hade användning för. Estetisk lärprocess.
Bilden däremot upplevde jag aldrig som varken intressant eller givande (Jag var trotsig och vägrade till och med att genomföra vissa uppgifter, ändå fick jag bra betyg). Det var statiskt. Givna uppgifter som baserades på teknik och material,,, samma, år efter år. Jag fick samma uppgifter som min storasyster fått fem år tidigare. Och fortfarande gjorde eleverna samma uppgifter då jag nu haft praktik där femton år senare. Det är så man ryser. Vi jobbade med estetik men bara för estetikens egen skull istället för att använda den som verktyg för ett mycket mer nyanserat lärande. Ett lärande om oss själva och vår omvärld (ramlade visst tillbaka i gnällträsket där på slutet).
Varför jag skriver ur mig allt det här vet jag inte men på något sätt var jag bara tvungen att få det gjort.
ETT SVAGT MINNE...
...av att jag läst något intressant om kunskapande och identitet i förra kursens litteratur.
Leta, leta, leta...
Däääär;
"Men i alla sammanhang där vi lär oss något i betydelsen att vi gör erfarenheter som påverkar vårt sätt att se på vår omvärld har det betydelse också för vår existensiella situation. Lärande och förändring innebär med andra ord något för identiteten. Man är delvis en annan person när man lärt sig något. Man ser världen med andra ögon, man har ändrat sitt beteende, man har skaffat sig ett annat förhållningssätt, nya eller bättre färdigheter och utvecklat andra kvaliteer."
Ur : Folkesson, Lena. Perspektiv på skolutveckling
Leta, leta, leta...
Däääär;
"Men i alla sammanhang där vi lär oss något i betydelsen att vi gör erfarenheter som påverkar vårt sätt att se på vår omvärld har det betydelse också för vår existensiella situation. Lärande och förändring innebär med andra ord något för identiteten. Man är delvis en annan person när man lärt sig något. Man ser världen med andra ögon, man har ändrat sitt beteende, man har skaffat sig ett annat förhållningssätt, nya eller bättre färdigheter och utvecklat andra kvaliteer."
Ur : Folkesson, Lena. Perspektiv på skolutveckling
torsdag 1 maj 2008
VAD DET HANDLAR OM
pedagogik – konst - vetenskap
Det handlar om kunskap!
Det handlar om hur kunskapande inte alltid sker smärtfritt.
Det handlar om vilken stor roll konsten har kommit att spela i detta drama.
Det handlar om mig.
Det handlar om kunskap!
Det handlar om hur kunskapande inte alltid sker smärtfritt.
Det handlar om vilken stor roll konsten har kommit att spela i detta drama.
Det handlar om mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)